sig till jorden, så gick han fram till dem och frågade igen: Vem söken I? När de åter svarade: Jesus av Nasaret, så tilläde han: Jag sade eder ju, att det är jag; söken I mig, så låten mina lärjungar gå (Joh. 18). Kunde han lugnare tala till sina fiender? Icke en min, icke ett ord, icke en åtbörd av vrede eller hämnd fläckade hans rena bild. Ja, när Petrus drog sitt svärd och avhögg örat på översteprästens träl, så näpste Jesus sin lärjunge, sägande: Stick ditt svärd i skidan, ty alla, som taga till svärd, skola med svärd förgås. Men den skada, som Petrus hade gjort, botade han, i det han kallade trälen till sig och helade hans öra. 168. När han sedan på natten stod inför Kaifas, så hörde han, utan att svara ett ord, det ena falska vittnesbördet efter det andra avläggas, så att översteprästen äntligen stod upp och sade: Svarar du intet? Vad vittna dessa mot dig? Men Jesus teg (Matt. 26:62 f.). Och när de sedan spottade honom i ansiktet och slogo honom på kindbenet och slogo honom med stavar, och det alldeles inför översteprästens ögon, då öppnade han icke sin mun utan ”höll sin rygg till dem som slogo honom”, såsom profeten säger (Jes. 50:6). Såsom han lärde sina lärjungar: Om någon slår dig på det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till (Luk. 6: 29), så gjorde han själv. När han sedan stod inför rådet, som på morgonen samlades hos översteprästen, och man där frågade, om han var Kristus, så svarade han: Om jag säger eder det, så tron I det icke; frågar jag ock, så svaren I icke, ej heller given I mig lös (Luk. 22:67). Han hade icke sinne till att kiva. Han visste ju, att det redan var inom dessa fiender beslutat, att han skulle dö. Ja, han visste något ännu mer, han visste, att det var Fadern, som räckte honom den kalk, som fien-