mitt folks missgärning”. Meningen blir i båda fallen densamma, såsom vi ock sågo vid fjärde versen. Ty antingen jag säger, att det var till följd av folkets missgärningar, eller att det var av folkets missgärningar, som Jesus bortrycktes, så går det på ett ut. Av den evangeliska historien veta vi även, att det gått så, som profeten här säger. ”Mitt folk”, säger profeten, d. ä. Israels folk. Israels missgärning var det, som närmast förorsakade Herrens död, om än hedningarna voro de som verkställde dödsdomen över honom. Därför pläga apostlarna direkt framställa judarna, såsom de där dödat Herren. Honom, säger Petrus till dem, haven I genom laglösas händer korsfäst och dödat (Apg. 2: 23). Hedningarna voro endast verktyg åt judarna. 201. Men att profeten säger: Straff åt dem/ det är mycket enkelt att förstå. När judarna icke ville anamma honom, så blev han till straff åt dem borttagen ur de levandes land. Såsom bästa förklaringen över detta profetens uttryck kunna vi läsa frälsarens egna ord: Jag går bort, och I skolen söka mig och icke finna mig, och I skolen dö i edra synder. Dit jag går, dit kunnen I icke komma (Joh. 8:31, 32). När de icke ville anamma honom utan bortkastade honom, så lämnade han dem. Och det var det förskräckligaste straff, som kunde träffa dem. Men deras egen missgärning gjorde det, ty det var de, som själva 1 På det högsta måste man förundra sig över prof. Melins översättning, som återgiver orden sålunda: straff åt honom, ehuru det står: åt dem. Men lika mycken förvåning väcker provöversättningen av år 1878, där orden lyda sålunda: Syndoffer för dem, ändock det hebreiska ord, som här står, aldrig betyder ”syndoffer” utan endast ”straff”, ”slag” o. s. v. Den senaste översättningen av Gamla test. (1903) skriver: och för mitt folks missgärning vart han så plågad, vilket är en omskrivning av samma uppfattning som Melins.