dräpte honom. Därpå följde Jerusalems gruvliga förstöring, den gräsligaste händelse, som någonsin timat, samt folkets förskingring över hela jorden, vartill vi själva ännu i dag äro vittnen. När Jesus på sin sista färd till Jerusalem från Oljeberget fick se staden, så grät han över honom, såsom vi veta, icke därför att han var förbittrad — nej, långt därifrån! — utan därför att hans hjärta så djupt rördes till medlidande vid tanken på, vad som skulle komma — vid tanken på den förfärliga dom och fördömelse, som den arma stadens innevånare skulle ådraga sig och hela det judiska folket genom att korsfästa honom. Genom detta deras yttersta brott mot Jesus blev deras syndamått rågat. Judafolket hade förut förkastat och dräpt profeterna, men Gud hade haft tålamod. Men nu var syndamåttet rågat, när de ock förkastade enfödde Sonen, och nu hade Guds tålamods tid en ände. 202. Detta framställde Jesus en gång i en liknelse om en husbonde, som hade en vingård, vilken han utlejde åt vingårdsmän. När fruktens tid kom, sände han tjänare, som skulle av vingårdsmännen uppbära vingårdens frukt, men de dräpte tjänarna den ene efter den andre. Då sände husbonden sin son, sägande: ”De hava ju en försyn för min son”, liksom tänkte han: ”De hava dräpt mina tjänare, det är förskräckligt; men vem vet? Om jag sänder dem min son, skola de till äventyrs hava försyn för honom, så att de icke döda honom.” Men när vingårdsmännen sågo honom, sade de: ”Denne är arvingen; kommen, låtom oss döda honom, så få vi hans arv.” Och de togo honom, kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Då föll vingårdsherrens dom, och han lät illa förgöra dråparna (Matt. 21:33 f-)- Men sådant trodde icke