judarna. De mente tvärtom, att de gjorde Gud en tjänst med det, att de så misshandlade Jesus och överantvardade honom åt döden. Ingen av dem betänkte då, att de genom sin brottsliga handling egentligen endast utförde sin egen dom och drogo över sig den förskräckliga förbannelse, som profeterna redan förut förkunnat. 203. Men vad hava nu vi härav att lära? Jo vi hava det att lära, att om vi förkasta Kristus, när han besöker oss, så skola vi ock en gång, när Guds tålamods tid har en ände, av honom lämnas i dödens fördömmelse. Han skall då vika ifrån oss, och ve dem, säger Herren, när jag är ifrån dem viken (Hos. 9: 12). Varje människa har sina särskilda be-sökelsetider, då Gud på ett tydligt förnimbart sätt klappar på hennes hjärta, och hon känner sanningen av de orden: ”Se, jag står för dörren och klappar; den som upplåter, till honom skall jag gå in och hålla nattvard med honom och han med mig.” De ogudaktiga försöka väl dölja, att de någonsin hava sådana besökelsestunder — de blygas för dem. Men de hava dem ändå. Och när de gång efter annan icke velat känna den tid, i vilken de varit sökta, så skola de till sist icke sökas mer. ”När den sista ropande rösten tystnat, då den siste aposteln utgick genom Jerusalems stadsport, då var det slut med det folkets salighets-dag, då var åteln färdig att ätas av örnarna. Kristus säger uttryckligt: Ingen kommer till mig, utan att Fadern drager honom. När Faderns dragande upphört, då är det slut med salighetens dag, slut med din dag, som Kristus också kallade besökelsens tid” (Rosenius). 204. Men där Herren sålunda lämnat en människa, där är hon ohjälpligt hemfallen åt förstockelse och fördömelse. Mitt folk hörde icke min röst, säger Herren, så har jag 10. — Smärtornas man.