Josef av Arimatea, en rådsherre, begärde av Pilatus Jesu döda kropp och lade den i sin egen grav. Denna grav var en stor gravkammare, sådana som rika personer redan under sin livstid plägade låta ställa i ordning åt sig. Den var så stor, att lärjungarna på påskdagen kunde ”gå in i graven”, såsom evangelisterna berätta (Joh. 20:6). Långt ifrån att hans kropp skulle av bödlar bliva bortförd och nedgrävd, vart han lagd i en sådan grav, som endast rika personer kunna bestå sig, och två rådsherrar, Josef av Arimatea och Nikodemus, voro de, som lade honom i graven. I sanning: man är färdig att häpna, när man med den evangeliska historien jämför denna profetens förutsägelse. Men så härligt kan Gud uppfylla profetiorna och göra de ogudaktigas råd 0111 intet. 210. Ett liknande exempel på, huru Gud begabbar sina fiender, lämnar oss även en annan berättelse ur Jesu lidandes historia. När Pilatus ovanför Jesu huvud på korset skrev orsaken till hans död, så skrev han: ”Jesus av Na-saret, Judarnas konung”, vilket Pilatus gjorde av ironi för att begabba judarna. När judarna sågo denna inskrift, gingo de till Pilatus och begärde ändring av överskriften, sägande: Skriv icke ”Judarnas konung” utan att han har sagt: ”Jag är judarnas konung.” Men Pilatus ville icke låta undervisa sig om, vad han skulle skriva, utan svarade: Vad jag har skrivit, det har jag skrivit. Alltså skulle genom Guds ledning just i den djupaste förnedringens ögonblick det vittnesbördet givas Jesus, att han var judarnas konung. Och detta skulle givas honom av den i landet rådande romerska överheten. Tänk, vad det måste hava harmat judarna! Men så där gör Gud. Även när fienderna tycka sig hava segern alldeles i sina händer samt fröjdas