däröver, så blandar Gud här och där en droppe galla i deras bägare, varigenom deras fröjd åter och åter störes, till dess den vändes i gråt och tandagnisslan för evigt. Sålunda visar han, att det är han, som är Gud, och ingen annan. Och oändligt tröstligt är det att giva akt därpå. 211. När man betraktar profetiorna och deras uppfyllelse, då är det man riktigt tydligt ser, att den heliga Skrift är Guds ord. I de allra minsta enskildheter beskriver hon Kristus, och allt går i fullbordan, utan att någon tänker därpå. Det var skrivet, att Messias skulle födas i Betlehem, och se — vid den tiden, då han skall födas, utgår ett bud av kejsaren, att hela hans rike skall skattskrivas. Alla judar resa var och en till sin stad. Ingen tänker på någon profetia, utan alla tänka blott på kejsarens förordning. Men så kommer Maria till Betlehem just lagom för att föda sin son där. För denna profetias skull måste kejsaren och alla hans ämbetsmän och hela det romerska riket komma i rörelse. O huru underbart! Det var ock skrivet, att Jesus skulle säljas för trettio silverpenningar, att dessa penningar sedan skulle användas till inköp av en kruko-makares åker, att krigsknektarna skulle dela hans kläder och kasta lott om hans mantel, men ingen tänkte på dessa profetior, medan händelserna pågingo. Nej, det var Gud, som — lärjungar och fiender ovetande — ledde människor så, att genom deras gärningar profetiorna fullbordades; och först efteråt upptäckte lärjungarna, att det stod så skrivet. Sammalunda förhöll det sig ock med den profetia, som vi i vår text läsa, att Jesus skulle begravas hos en rik. Varken Josef av Arimathia eller Nikodemus tänkte på någon profetia. Men Gud tänkte därpå och ledde händelserna till profetiornas fullbordan. Sannerligen: när man