denna natt stöta eder på mig, ty det är skrivet: Jag skall slå herden, och hjordens får skola förskingras. Frågar jag nu, var detta står skrivet, så finner jag det i Sak. 13: 7. Men där står det icke: Jag skall slå, utan: Svärd, upp emot min herde och emot min närmaste man, säger Herren Se-baot; slå herden, att fåren varda förskingrade, så vill jag vända min hand tillbaka till de svaga. Hos profeten uppmanas ”svärdet” (d. ä. fienderna) att slå herden; i frälsarens mun återgives orden, såsom sade Gud: Jag skall slå. Denna olikhet beror därpå, att Kristus, såsom vi nu sagt, betraktade det lidande, som vederfors honom genom fienderna, ytterst såsom ett slag av Gud, i den meningen att det var Gud, som överlämnade honom i fiendernas våld för att marteras, korsfästas och dödas. Gud hade lämnat honom i sticket åt dem. Men därom hava vi förut vidlyftigt talat. 221. Till närmare belysning av denna sak vilja vi anföra något av det, som vi annorstädes 1 om Kristi lidande skrivit: ”Ehuru det i många avseenden är en himmelsvid skillnad mellan Kristi lidande och de trognas lidande, så är det dock å andra sidan en väsentlig likhet dem emellan, ja en sådan likhet, att Skriften kan kalla de kristnas lidande för en delaktighet i Kristi lidande (2 Kor. 1:7, Fil. 3: 10), ja för Kristi kors (Gal. 6: 14) och Kristi lidanden (2 Kor. 1:5). Paulus säger t. o. m. i Kol. 1:24 om sina lidanden: Jag uppfyller i mitt kött, vad som fattas i Kristi lidanden för hans lekamen, som är församlingen. Därför kunna de kristnas lidanden i många avseenden tjäna oss till belysning eller förklaring av Kristi lidande och sär- 1 Guds eviga frälsningsråd, tjuguandra betraktelsen.