skilt i det avseende som här är ifråga. När de kristna bliva beljugna, försmädade, slagna och dödade för rättfärdighetens skull, då är det ju icke Gud utan djävulen, som genom sina tjänare beljuger, försmädar, slår och dödar dem, och dock är allt deras lidande en kalk, som räckes dem av Gud, deras himmelske fader, ett lidande som han tillmätt dem, och som han leder till deras fullkomnande. Därför säger ock Jesus till Jakob och Johannes: Den kalk, som jag dricker, skolen I ock dricka. Där kallar han även det lidande, som skulle vederfaras dem av fienderna, en kalk, som räckes dem av Gud, och icke allenast det, utan rent av den kalk, som han själv drack — så lika var deras lidande med hans eget. När Petrus hängdes på korset, när Paulus nedlades på stupstocken, när Johannes Döparen böjde sin hals för bödelns svärd, då tömde de en kalk, som räcktes dem av Gud: och det var, vad som gav dem tröst, som gav dem lugn och frimodighet i allt lidande, att de visste, att det var deras Fader i himmelen, som räckte dem den kalken. Och dock var det icke Gud, som korsfäste Petrus eller halshögg Paulus eller Johannes, utån det var Guds fiender; och de gjorde det icke såsom Guds tjänare utan såsom satans.” 222. ”Där ser du i en tydlig bild, huru det förhöll sig med Kristi lidande. Det var icke Gud utan satan, som dels genom inre anfäktning, dels i yttre måtto genom fiendernas våldsåtgärder tillfogade Kristus hans lidande, och när fienderna begabbade, bespottade, slogo och dödade honom, så gjorde de det icke såsom Guds tjänare, utan såsom satans tjänare, och dock var allt detta lidande en kalk, som räcktes honom av Gud, och som han tömde med undergiven lydnad och tröst, just emedan han såg, att den räcktes