och var aldrig en betalning för synden utan endast för godsets penningevärde. Denna ersättning skulle dessutom givas åt den förorättade nästan, men synden var en synd emot Herren, vilket ock uttryckligen säges i 3 Mos. 6: 2. — Vidare skulle skuldoffer frambäras 3 :o) av den, som kränkt en annans trälinna (3 Mos. 19:20). Men att icke heller i detta fall offret var en gottgörelse för synden, på det att den syndande måtte undgå straffet, det synes därav, att han skulle straffas med gissel och först efter sålunda utståndet straff offra. — Vidare skulle skuldoffret frambäras 4:0) av den, som ovetande syndat mot något av Herrens bud i allmänhet och nu ”erkänner sin skuld och tager på sig sin missgärning” (3 Mos. 5: 17). I detta fall talas ingenting om ersättning. — Vidare skulle skuldoffret frambäras 5 :o) av en Nasir, som blivit orenad därigenom, att någon hos honom hastigt och oförmodat dött (4 Mos. 6:9). I detta fall kunde det ju icke bliva fråga om någon ersättning eller gottgörelse för synd, då ingen synd var å färde. Därför talas icke heller om någon sådan. — Slutligen måste skuldoffer frambäras 6:0) av en spet-älsk, som blivit ren från sin spetälska (3 Mos. 14: 12 f.). När Jesus i Matt. 8: 4 befaller den av honom botade spet-älske mannen att gå och visa sig för prästen och offra den gåva, som Mose lag påbjudit, så syftar det på skuldoffret. Men att det icke heller i detta fall kunde vara fråga om någon ersättning eller gottgörelse, vare sig för skada eller synd, det är lätt att förstå. Därför talas icke heller om någon sådan.1 1 Av denna redogörelse synes, huru förfelad även professor Melins förklaring är, att ”skuldoffret erlades för synder, som utom offret