242. Förgäves söker man alltså i skuldoffret någon tanke på betalning eller gottgörelse för synd. Och i all synnerhet är tanken på en ställföreträdande gottgörelse fullkomligt främmande för lagen om skuldoffret liksom för alla lagar om offer. Denna tanke är av människor där inlagd, men icke av Gud ingiven. Om offerdjurets död skulle vara en ställföreträdande straffdöd, varför var det då aldrig befallt utan tvärtom förbjudet att offra för synder, som i lagen voro belagda med dödsstraff? (4 Mos. 35 : 31)- Varför fick man då aldrig offra för synder emot de tio buden? Varför kunde då t. ex. icke Moses med offer försona Israels barns avguderi? (2 Mos. 32:30). Varför tänkte David aldrig på att med offer försona sin synd mot Uria och hans hustru? (2 Sam. 12). Och varför hänvisade profeten Natan honom icke till något sådant offer? Nej, lagen om offren var sådan, att en israelit aldrig kunde tänka sig, att offrets död innebar en ställföreträdande gottgörelse för hans synd. Och vad särskilt skuldoffret angår: huru skulle en från spetälskan rengjord israelit kunna tänka på en ställföreträdande gottgörelse, när han glad och lycklig över sin helbrägdagörelse frambar sitt skuldoffer? Huru skulle ock en nasir, hos vilken någon oförmodat dött, kunna tänka, att skuldofferväduren, som han offrade, led dödsstraffet i hans ställe för att gottgöra hans synd? Vad hade han då begått för brott, som var döden värt?1 Nej, här krossas människors tankar i grund emot det enkla Guds ords fasta klippa! tillika medförde en förpliktelse mot den förfördelade nästan” (Se Me-lins bibel verk till 3 Mos. 6:14). Idel inlägg! De här ovan under n:ris 1, 4, 5, 6 nämnda fallen hava alldeles ingenting med nästan att skaffa och förutsätta intet nästans förfördelande. 1 Mer härom kan läsas i boken: Guds eviga frälsningsråd, förra delen § 756 f. = Del II § 165 f. i femte upplagan.