243. I lagen om skuldoffret förekommer en liten omständighet av synnerlig vikt för denna frågas utredande. Det står nämligen i 4 Mos. 5:7, 8, att om någon förbrutit sig emot Herren på det sätt, att han avhänt sin nästa något, så skall han återställa det förbrutna åt den rätte ägaren eller hans närmaste blodsförvant (ifall ägaren är död). Men om ägaren är död och icke har någon blodsförvant, åt vilken betalningen kan erläggas, ”så skall det förbrutna återställas åt Herren, det är åt prästen, utom försoningsväduren, med vilken prästen skall försona honom (den skyldige)”. I detta ser jag tre märkvärdiga omständigheter, nämligen 1:0) att prästen uttryckligt framställes såsom Guds och icke såsom den syndande människans ställföreträdare. Alldeles på samma sätt framställes Kristus i sitt frälsareverk alltid i Bibeln såsom Guds men aldrig såsom människans ställföreträdare. — Vidare ser jag 2:0), att skuldoffersväduren uttryckligen undantages från det, som är att betrakta såsom ersättning, så att han själv icke framställes såsom någon ersättning. — Slutligen 3 :o) ser jag, att prästen icke såsom den syndandes ställföreträdare försonar Gud utan tvärtom såsom Guds ställföreträdare försonar den syndande medelst skuldoffret. Alla dessa omständigheter utesluta med nödvändighet all tanke därpå, att skuldoffret skulle vara en betalning åt Gud såsom gottgörelse för synd. 244. Allt tal om en betalning av syndaskuld är i fullkomlig strid mot Guds ord. Penningeskuld kan betalas, men icke syndaskuld. Om syndaskuld kunde betalas, så skulle det innebära, att man genom någon betalning kunde åstadkomma, att synden icke vidare vore skuld. Men det vore att fullkomligt vända upp och ned på allt Guds ord