des, när det är fråga om synders försonande. Av detta kunna vi förstå, att när det talas om ”synders betäckande”, så betyder det icke bara deras undangömmande under ett täcke utan deras upphävande eller utplånande, såsom när en skrift utplånas därigenom, att det skrivna överstrykes. Samma sak uttrycker Herren, när han annorstädes säger: Jag utstryker dina överträdelser såsom ett moln och dina synder såsom en dimma (Jes. 44:22). I Guds frälsareverk är det verkligen fråga om syndernas så fullkomliga utplånande, att de icke mer skola finnas till, utan vara alldeles borta såsom mörkret, när solen gått upp, eller såsom molnet, som alldeles upplöst sig. Och däri är det, som den i offren avbildade försoningen består. Hela skadan, som satan gjorde, skulle Gud göra 0111 intet; icke kasta ett täcke däröver och låta det vara, utan göra den alldeles om intet. Ja, Gud vare lov! Det blir ett fullständigt evangelium, ett gudomligt, ett Gud värdigt och för oss saligt evangelium. 248. Men vi gå vidare. Vem är det, som i främsta rummet framställes, såsom den där försonar synder? Svar: det är Gud. Men om Gud är den, som försonar synder, så vill det ju icke säga, att han blidkar sig själv med avseende på synder, nej, utan det vill säga, att han försonar, verkligen utplånar synder — alldeles såsom det står skrivet. Sålunda läsa vi t. ex. i Ps. 65:4 efter grundtexten: Våra överträdelser dem försonar du. Och åter i Ps. 78: 38: Men barmhärtig, som han var, försonade han deras missgärning och fördärvade dem icke. Och åter i Ps. 79:9: Hjälp oss du, vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull, rädda oss och försona våra synder för ditt namns skull! Sammalunda läsa vi i Hes. 16:62, 63 följande sköna ord: Och jag skall upprätta mitt förbund med dig, och du skall er-