fara, att jag är Herren, att du måtte komma till besinning och blygas och för din skams skull icke mera upplåta din mun, när jag dig försonar allt, vad du har gjort, säger Herren, Herren.1 Alltså låtom oss behålla det — ty det är ”ett gyllene klenodium” i Guds kännedom: Gud är den som försonar — märk noga: icke den, som försonas, utan den, som försonar synder — våra synder. 249. Detsamma uttryckes ock i Gamla testamentet med andra ord, när det heter, att Gud försonar syndare. Ty att försona syndare är intet annat än att utplåna deras synder. Sålunda heter det t. ex. i 5 Mos. 21:8: Herre, försona ditt folk, Israel, vilket du har förlossat. Vad vill nu det säga, att Gud skulle försona sitt folk? Svar: ingenting annat, än att han skulle utplåna den synd, som häftade vid folket — att han skulle helga och rena sitt folk. Ett annat ställe, där samma uttryck förekommer, är 2 Krön. 30: 18 f., där det heter: Hiskia bad för folket och sade: Herren, den gode, försone var och en, som riktar sitt hjärta till att söka Herren Gud, hans fäders Gud, och icke är efter helgedomens renhet (d. v. s. om han icke är ren enligt de mosaiska stadgarna). Vad vill det alltså säga, att Gud skulle försona dem, som sökte honom av hjärtat, men som voro enligt Mose lag orena? Svar: det betyder, att han skulle rena dem från den orenhet, som enligt Mose lag häftade vid dem. Detta förklaras ock genast, då det uti den näst följande versen heter: Och Herren hörde Hiskias bön och botade folket, hör: botade d. ä. helgade och renade 1 På sådana ställen återgives ordet ”försona” uti våra vanliga bibelöversättningar med ”förlåta”. En sådan översättning gör, att man icke fullständigt kan se, huru ordet ”försona” i Gamla testamentet brukas.