folket från dess orenhet. Och det skedde utan penningar och för intet. 250. Alldeles samma tanke är det ock, som uttryckes genom det gamla testamentets offer. Genom dessa offers blod skulle prästen såsom Guds ställföreträdare försona dem, som voro orena, d. ä. på ett yttre sätt rena dem från deras synder. Detta uttryckes ock så, att prästen sades försona dem från deras synder (3 Mös. 4: 26 grt.). Tänk ett så märkvärdigt talesätt: ”försona en syndare från hans synd!” Men huru enkelt blir det icke, när jag ser, vad betydelse Gud själv inlägger i ordet ”försona”, nämligen: rena eller helga. ”Försona en syndare från synd” är alltså att rena honom från synd. Och det är Guds verk men icke människors. Men Gud gjorde det genom prästen och offerblodet. Såsom det därför i Hes. 16: 63 heter, att Gud försonar syndaren alla hans synder, så heter det i 3 Mos. 5: 18, att prästen skall försona syndaren hans synd. Guds gärning var det, även när det skedde genom prästen. Men att Gud gjorde det genom prästen, därmed ville han giva sitt folk en profetisk fingervisning på den rätte prästen, Guds enfödde Son, vilken skulle såsom Guds ställföreträdare genom sitt eget blod i sanning försona eller rena syndare från alla deras synder. 251. Denna offrens betydelse att rena syndare från synd finna vi synnerligen klart framställd i det stora för-soningsoffret, vilket utgör spetsen av alla offer, som fram-buros för synd. Låtom oss därför närmare betrakta beskrivningen av detta offer, sådan den läses i 3 Mos. 16. Först skulle Aron med blodet av en offrad stut och en offrad vädur försona sig och sitt hus (v. 6, 11), d. ä. rena 5ig och sitt hus från synd, på det att han sedan måtte vara