duglig att försona folket. Sedan skulle han taga två boekar samt slakta den ena såsom folkets syndoffer, men ställa den andra levande inför Herrens ansikte (v. 10). Med blodet av den slaktade bocken ävensom av stuten skulle han gå in i det allra heligaste och bestänka nådastolen. När han sedan kom ut ur det allra heligaste, skulle han sammalunda bestänka det heliga och särskilt altaret. Och märk: detta kallar nu Gud att försona helgedomen, försona tabernaklet och altaret! Men huru förklarar han denna försoning? Månne så att Gud skulle varda nådig mot helgedomen, tabernaklet och altaret? Nej, utan så heter det i v. 16: Och översteprästen skall försona helgedomen från Israels barns orenheter och ifrån deras överträdelser i alla deras synder. Men vilja vi då veta, vad det vill säga att försona helgedomen från synder, så få vi i v. 19 höra, att det betyder helga och rena den från Israels barns orenheter. ”Men”, säger någon, ”icke hade väl helgedomen några synder, från vilka den behövde renas”. Svar: Tabernaklets rening var en bild av folkets rening. Därför heter det ock, att helgedomen och tabernaklet och altaret skulle renas från Israels barns missgärningar. Här talas alltså icke ett ord om att blidka Gud; nej allt går ut på synders utplånande och syndares rening. Det är, vi upprepa det med glädje igen, det är Gud, den evigt trofaste Jehova, Israels Gud} som i försoningsoffren framträder, såsom den där försonar, renar, helgar sitt syndiga folk från alla deras synder.1 1 I Gamla testamentet begagnas ordet ”försona synd” även i samma betydelse som att genom förbön utverka förlåtelse för synd. Sålunda säger t. ex. Mose till folket, som tillbett guldkalven: I haven begått en stor synd. Och nu vill jag stiga upp till Herren; törhända kan jag försona eder synd. Därefter steg han upp på berget och sade till Herren: