hon visar vördnad för Guds ord o. s. v., så prisar världen henne såsom en gudfruktig människa, men hon känner, att denna samma människa under allt detta likväl hör henne till. Hon har ännu icke blivit någon ny människa utan allenast en bättre människa. Men blir hon född på nytt, då känner världen det strax, och hon blir förbittrad. Då heter det icke: ”Ack så lyckligt, att den och den har blivit en så god och bra människa!” Nej, tvärtom: ”Ack, så olyckligt, att den och den har blivit förvillad!” Och det icke därför, att hon icke hemligen känner, att detta, som hon kallar förvillelse, i verkligheten är det rätta. Nej, utan emedan hon känner, att i den troende blivit ett nytt och annat sinne, som nu utgör en bestämd skiljegräns mellan honom och henne. Och att det förbittrar henne, det kommer därav, att hon känner, att det innebär en dom över hennes egen ställning — och en berättigad dom. Men på dödsbädden skall hon önska att själv äga samma sinne, som hon nu hatar hos den pånyttfödde. 279. Men vill någon se, huru det går till att varda född på nytt till ett Guds barn, så finnes det beskrivet i den förlorade sonens historia. När han var där borta i det främmande landet, började han lida nöd. Det var icke bara i en eller annan sak, som han såg, att han behövde få det bättre, utan han kom i nöd på allt. Han var borta och behövde komma hem. Se, sammalunda sker ock, när en syndare vaknar till besinning. Han finner då icke bara, att den eller den saken bör läggas bort, att han behöver bättra sig i det eller det stycket, utan han ser, att han är förlorad, alldeles förlorad, alldeles bortkommen från det liv, som är av Gud, död i överträdelser och synder. Och det förorsakar hans hjärta nöd och ångest. Men när den