förlorade sonen var kommen i denna nöd och förgäves sökt avhjälpa den, stod han upp och gick till sin fader för att bekänna sina synder. Däri läsa vi alla Guds barns historia. ”Vi hava syndat i himmelen och för dig; vi hava ingen ursäkt; vi äro brottsliga, över måttan brottsliga, förbarma dig över oss och förlåt oss allt!” Så lyder då deras bekännelse. 280. Så länge det bara är fråga om enskilda förbättringar, så förslår ofta människans egen kraft, i synnerhet om man icke sätter målet för högt. Alltså ser man icke sällan drinkare bliva nyktra utan att bliva kristna. Deras egen kraft, understödd av andras uppmuntringar, har därtill varit tillräcklig. Men när syndaren får se, att Gud fordrar hjärtats renhet, då blir det annat av. Då ser han snart, att han hel och hållen är genomträngd och behärskad av synden, så att synden av varje ny ansträngning blott får en ny ansats, och då dröjer det icke länge, innan han finner, att allt är förlorat. Fariséen Saulus tänkte ock, att han kunde genom egen kraft fullgöra Guds bud. Men när han fick syn på det budet: Du skall icke begära, då gick all hans gamla berömmelse på en gång förlorad. Synden, säger han, tog tillfälle av budordet, besvek mig och dräpte mig därmed, och jag vart död (Rom. 7). Men vad är nu att göra i sådan nöd? Förtvivla? Nej, det hjälper allra minst. Se på den förlorade sonen! Just så förlorad, oren och ovärdig han var, vände han direkt från svinahjorden hem till sin fader, såsom vi nyss sett, och då var på stunden allt förlåtet; den gamla klädnaden togs av och den yppersta klädnaden påsattes honom; en ring sattes på hans hand och skor på hans fötter. Han var nu barn igen, glad och lycklig i sitt hem. Så går det till. Så snart syndaren