hans klass för den dagen. Detta hände sedan gång efter annan än av en anledning än av en annan, och han kände det icke mer såsom en fröjd och en nåd att få gå sin Herres ärende. Det gick lättare för honom att försaka söndagsskolan än att försaka ett sällskap eller en middagsbjudning. Ja, det förra kostade honom till slut ingen uppoffring alls. Tvärtom började han känna det såsom en uppoffring att så där var enda söndag en hel timme — tänk en hel timme i veckan — vara bunden av söndagsskolan. När detta hade gått en tid, fann han äntligen, att han icke hade gåvor eller hälsa att vara söndagsskollärare, och så upphörde han att vara det. 305. ”Vem var det”, säger du. Ack, lycklig du, som ännu i hjärtats enfald så frågar. Många, många skola läsa den historien med helt andra känslor. Det skall ropa inom dem: ”Det är jag, det är jag.” Men skola de bättra sig? Det vet Gud. Och du, som känner, att du redan börjat gå utför, vad säger du? Vad intresse har du för Herren och hans rikssak på jorden? Här behövs åter ett allmänt uppvaknande bland Guds folk, ty det står icke bra till. Det saknas för mycket av det sinnet, som fröjdas att få vandra i Herrens bud, och som räknar det för en nåd, en ära, en vinning att på något sätt få deltaga i hans verk. Och du, du som detta läser, huru mycket har du av det sinnet? 306. Vi stanna här med denna examen, vilken visserligen kunde fortsättas snart sagt utan all ände, och vi vilja nu till sist endast i korthet se på de närmast följande orden : Han skall länge leva. Det hebreiska ord, som profeten begagnar, betyder egentligen: ”han skall uttänja, förlänga dagar”. Detta kan nu antingen syfta på Herren själv, så-