de (v. 50). Dina stadgar äro lovsånger för mig i det hus, där jag bor såsom främling (v. 54) o. s. v. Där sådan kärlek till Guds ord icke finnes, där saknas andligt liv. Det är ock därför en ganska märklig företeelse, att det vanligen är Guds barns kärlek till och behov av Guds ord, som först faller världen i ögonen, så att hon kallar dem ”läsare”. Världen visar ofta god iakttagelseförmåga. Om jag år efter år går och hör Guds ord, men låter det gå in genom det ena örat och ut genom det andra, så att det aldrig bliver min själs dagliga bröd, då kallar hon mig aldrig så där. Men så snart ordet bliver mitt liv, strax får jag bära det namnet. 348. Det är alldeles omöjligt, att den kan förgås, som enfaldigt bliver vid Guds ord. Känner han ock ofta icke mycket av ordet, när han hör eller läser det, så håller det honom likväl uppe. Det är ju även så förhållandet med lekamlig spis, att den ofta icke smakar någonting i munnen. Men i alla fall uppehåller den kroppen. En ung man klagade en gång för en gammal kristen, att ordet aldrig ville stanna kvar i hans hjärta. Då tog den gamle fram ett orent glas och bad den bekymrade mannen slå vatten däri. Han gjorde det. Sedan fick han hälla ut vattnet, därpå åter fylla glaset, och detta gång på gång. När den unge mannen förundrad frågade, vad detta skulle betyda, bad den gamle honom sätta glaset mot ljuset och se därpå. ”Märker du”, sade han, ”att ehuru vattnet aldrig blivit kvar i glaset, så har dock detta ständiga fyllande och tömmande verkat, att det blivit rent?” Sammalunda verkar ock ordet, genom att flitigt och enfaldigt brukas, så att själen bliver allt innerligare och fastare förenad med Herren samt honom ju mer och mer lik.