man ser den på åkerfälten vitnade säden stå tät med stora och fulla ax. För lantmannen är ju detta den allra gladaste syn, ty däri ser han med lust lönen för sin möda. Han säger då icke suckande: ”Ack vilket besvär att inbärga hela denna massa säd!” Nej, det är ett kärt besvär, som alla avundas honom. En lantman söker ingen annan lön än en god skörd, och så söker icke heller Herren Jesus någon annan lön än den, att han får i Guds lador inbärga stora skaror av frälsta syndare. 363. Jag besökte en gång en rik man för att fråga honom, om han ville understödja en fattig student. Då vi samtalat en stund därom, sade han bland annat: ”Det är den ledsnaden man har, när man blivit känd för att något äga och något vilja göra för människors bästa, att man bliver uppsökt av alla.” Ja, för en människa kan detta verkligen ofta vara ledsamt. Huru ofta måste man icke därför, när man hjälpt någon, säga: ”Låt ingen veta det; annars blir jag alldeles överlupen av människor!” Men någon sådan ledsnad känner icke Jesus. Han har tvärtom den ledsnaden att se, att icke alla uppsöka honom, fastän han är så väl känd för att både kunna och vilja hjälpa syndare. Därför sänder han ut bud för att omtala för alla människor, vad han vill och kan, samt för att bjuda och nödga dem att komma till honom. Är det icke underligt, att det ändå finnes människor, som icke vilja komma till honom, och att det finnes själar, som icke våga? Ända till den grad har djävulen förblindat de arma människornas sinnen. När Luther en gång befann sig i det förskräckligaste mörker angående den frågan, huruvida Herren ville mottaga honom, kom en from munk till honom, läste för honom andra artikeln och sade: ”Vet, att Gud har befallt