en rätt naturlig och Gud behaglig lydnad. Och skulle det väl vara annorlunda nu ? 365. ”Ja, men”, säger någon, ”kunde det icke lätt bliva en självtagen tro att tro så där genast?” Svar: en självtagen tro är en tro, som består däri, att man tager sig till att tro något, som man icke har rättighet att tro. Om t. ex. en ogudaktig tror, att han har syndernas förlåtelse eller är salig o. s. v., då är det en självtagen tro. När man lärer oomvända människor att tro, att deras synder äro i Kristi död borttagna, så att Gud nu ser dem alldeles heliga, rena och försonade i honom, då lärer man dem ”en självtagen tro”, ty det är att tro, vad de icke hava rättighet att tro. När de äro i sina synder, så ser Gud dem i deras synder och icke i Kristus, och när de äro orena, så ser Gud dem icke såsom rena utan såsom orena. Om de därför tro annorlunda, så är det en alldeles självtagen tro. Sammalunda: när en syndare efter många och långa bättrings-förberedelser äntligen tror, att han nu kan hava rättighet att tro sig vara Guds barn, då är det en självtagen tro; ty Gud har aldrig i sitt ord lärt människorna att tro så. Men att en syndare i sin nöd sätter sitt hjärtas lit till Jesus samt överlämnar sig åt honom, såsom den där av Gud är given till att vara syndares frälsare, det är ingen självtagen tro, utan det har Gud befallt, och det får han därför göra genast, så snart han hör evangelium. Ty därtill predikas evangelium: icke att man skall tro, då man hör det för fjärde eller femte gången, utan att man skall tro första gången. 366. Men äro dessa ord inbjudande och uppmuntrande till tro, så äro de även uppmuntrande till uthållighet i tron. Det är Herrens Jesu lust, att de troende hålla ut. Att börja,