378. Vi säga det om igen: Vill du hava ett rätt förstånd om den gudomliga rättfärdigheten, så se på Jesus. Ty i honom bor Guds rättfärdighet fullkomlig. Fariséerna menade, att det var den sanna rättfärdigheten att förakta och stöta bort syndare. Därför kunde de aldrig tro, att Jesus var en rättfärdig man, eftersom han icke gjorde det, utan i dess ställe betedde sig vänligt, uppsökte och förbarmade sig över syndare, umgicks med dem och åt med dem. Men Jesus frågade icke efter deras omdöme. Han var Faderns avbild och kunde därför icke vara rättfärdig på annat sätt än han. På samma gång han hatade all synd och orättfärdighet, älskade han alla syndare, ja till och med sina bittraste fiender så, att han stilla och villigt gav sitt liv för deras frälsning. 379. ”Ja men”, säger du igen, ”Gud fördömer dock till följd av sin rättfärdighet syndare.” Nåväl, det gör även Herren Jesus. Han är ock den, som utför Guds dom över de ogudaktiga. När det med en människa är kommet därhän, att hon icke vidare kan förnyas till sinnesändring, då måste hon avskiljas. När trädet, trots alla bemödanden från vingårdsmannens sida blir utan frukt, måste det till sist huggas bort, på det att det icke må stå och fördärva jorden samt därigenom skada de övriga träden (Luk. 13:7 f.). En rättfärdig fader, vars alla bemödanden för en vanartig sons bättring varit förgäves, kan till sist av omsorgen om de andra barnen bliva tvungen att stänga sin dörr för honom. Det svider i hans hjärta, om han annars är rättfärdig! Men han måste. Han gör det icke för att tillfredsställa någon sin egen hämnande rättfärdighet genom att tillfoga sonen ett sådant mått av kval, som motsvarar hans synd. Nej, sådant vore icke rättfärdigt. Men