han gör det tvungen, såsom vi sagt, av omsorgen om de andra. Sammalunda gör även Gud. Men han gör det först då, när all möjlighet till sinnesändring och frälsning för syndaren är ute. Och det är rättfärdigt. 380. Att Kristi rättfärdighet här särskilt framhålles, när det är fråga om att göra syndare rättfärdiga, det beror därpå, att just hans rättfärdighet är grundvalen för deras rättfärdighet. Vore han icke själv rättfärdig, så kunde han icke göra andra rättfärdiga. Den, som skall kunna göra drinkare nyktra, måste själv vara nykter; den, som skall kunna göra tjuvar ärliga, måste själv vara ärlig o. s. v. Sammalunda: den, som skall kunna göra syndare rättfärdiga, måste själv vara rättfärdig. Detta avbildades i de gammaltestamentliga offren därmed, att offerdjuret alltid måste vara utan fel. Hade Jesus varit orättfärdig, så hade han själv behövt frälsas och hade icke varit duglig till frälsare för andra. Man hade ju aldrig kunnat visa syndare, som ville bliva frälsta, till Jesus och säga: ”Gå till Jesus; han är icke rättfärdig!” Nu däremot kunna vi med fullkomlig tillit peka på honom och säga till alla syndare: ”Gå till honom, ty han är rättfärdig såsom Gud själv och kan därför göra även eder rättfärdiga.” 381. Att bliva rättfärdig är ett nödvändigt villkor för att bliva salig. Salighet är fullkomlig förening med Gud, men fullkomlig förening med Gud, som är rättfärdig, är icke på annan väg möjlig än genom rättfärdighet. Adam och Eva levde i paradiset i förening med Gud, emedan de voro rättfärdiga. När de syndade, så slets bandet mellan dem och Gud. Enda sättet för dess återknytande nu är, att människan blir rättfärdig. 18. — Smärtornas man.