382. Många människor tro, att bara de ”komme till himmelen”, så skulle de strax vara saliga; och de kunna icke begripa, huru det skulle vara möjligt för Gud, som är kärleken, att stänga sin himmel för dem, ehuru de icke äro så fullkomliga. Detta är en mycket fördärvlig villfarelse. Det gives, såsom vi redan sagt, ingen himmel utan i gemenskap med Gud. Komme du till himmelen utan att i hjärtat vara förenad med Gud, så skulle själva himmelen för dig vara det förskräckligaste helvete. Gud har gjort allt och offrat allt för att frälsa dig. Han uträcker hela dagen sina händer för att draga dig till sig. Men du själv vill ju bliva kvar i synden, d. ä. i skilsmässa från honom. Men skilsmässa från honom är osalighet. Och huru skulle du då kunna anklaga Gud för din förtappelse? Om jag gör allt för att rädda en drunknande, men han själv spjärnar emot alla mina bemödanden och äntligen förgås — är det då jag, som skall anklagas för hans död? Har han icke mördat sig själv? Jo, visserligen. 383. Detta är ganska lätt att förstå — om man bara icke vill bedraga sig själv. Inom sig känna även de ogudaktiga i lugnare stunder, att synden är deras fördärv. De veta, att de icke äro lyckliga i Gud. Tvärtom är det dem obehagligt att tänka sig stå inför Guds ögon. Synden gör dem skygga för honom. Om man talar med dem därom, så stör man deras lugn. De känna, att de icke äro lika Gud. Och om de än tala om hans nåd och godhet, så vilja de dock icke hava något att göra med honom. Deras liv utmärkes fördenskull därav, att de leva utan Gud. Det råder en tyst överenskommelse mellan de ogudaktiga att lämna varandra i fred, att blunda och icke låtsa om, att man vet, att det finnes en rättfärdig Gud, eller att det