stundar en dom. Ty de känna, att för dem, så beskaffade som de äro, gives ingen salighet i hans himmel, huru mycket han än älskar dem och brinner av nit för deras frälsning. 384. I hednafolkens sagor talas ofta om en försvunnen gyllene tid, en tid av lycka och sällhet. Och detta tillstånd sammanställes alltid därmed, att människorna då voro utan synd. Även hedningarna känna, att det är synden, som gör dem olyckliga. I missionsberättelser får man ofta läsa om hedniska helgon, d. v. s. hedningar, som underkasta sig de förskräckligaste lidanden för att därigenom bliva rättfärdiga. De kunna hungra och törsta outsägligt, de kunna låta martera sig med knivar, de kunna låta sig piskas nära till döds o. s. v. — allt för att gottgöra och rena sig från sina synder. Hela deras invärtes människa vittnar, att de icke kunna vara i sanning lyckliga utan att vara rättfärdiga. 385. Det gives människor bland oss, vilka förneka, att det finnes någon Gud. Därtill hava de icke kommit genom sitt förstånds spekulerande utan genom sitt hjärtas kärlek till synden. Tanken på en rättfärdig Gud har oroat dem, emedan de känt, att de själva icke varit rättfärdiga. Då hava två utvägar till ro stått dem öppna. Den ena utvägen har varit att av hjärtat omvända sig till Gud och bliva rättfärdiga, den andra att bliva kvar i sina synder samt inbilla sig, att ingen Gud finnes. De hava till sin olycka valt den senare vägen. Men därigenom hava även de i sin mån ådagalagt, att det utan rättfärdighet icke gives någon frid eller salighet i Gud. 386. Alltså rättfärdig måste den vara, som vill bli salig, för såvitt det annars finnes en Gud. Men när nu alla