när äntlingen Pilatus gav judarna rättighet att välja mellan Jesus och Barrabas, frälsaren och en rövare, så valde de den senare men fordrade den förres korsfästelse. Och när han sedan korsfästes, så skedde det med en rövare på vardera sidan. Allt detta led han stilla och tåligt för deras frälsning, som misshandlade honom. Sådan var Jesu kärlek. Och den, som ser honom, ser Fadern. 442. Om denna kärlek talar en from lärare (pastor Harms) följande sköna ord: ”En gång körde en släda i starkt trav genom en polsk skog. Vintern var sträng, snön låg hög, och vargarna voro hungriga. Men vad hungriga vargar hava att betyda, veta polackerna. Den adelsman, som satt med sin hustru i slädan, samt kusken visste det också. Därför ilade slädan genom skogen så hastigt, som hästarna kunde springa. Men det räckte icke länge, förrän de resande fingo höra ett avlägset tjut. Närmare och närmare kom detta tjut, oaktat hästarna sprungo av alla krafter, och snart var slädan omringad av en flock hungriga vargar. Adelsmannen var emellertid beväpnad och sköt, så gott han kunde, och träffade också ganska väl. Men fast en och annan varg stupade, var faran därmed ej undviken, ty vargarna voro många. Han såg därför snart intet annat än döden för sig, sin hustru, sin tjänare och sina hästar. Då räckte den trogne tjänaren tömmarna till sin herre och sade: ”Herre, sörj för eder och sörj för mina barn”, och så hoppade han ur slädan med sabeln i hand mitt bland vargarna. Tjänarens herre gav i detsamma hästarna snärt på snärt, och i full sträck ilade de som en stormvind, och snart syntes ljus från närmaste by. Adelsmannen och hans hustru voro sålunda räddade. Men med djup smärta tänkte han på sin trogne, livet uppoffrande tjänare, och det dröj-20*. — Smärtornas man.