von Brinkman 469 von Brinkman Gustaf Anton von B. (f. 1760, † 1822), som 1817 adlades enligt 37 § R. F. under namnet af B. och själv slöt sin ätt. Brinkman, Carl Gustaf von, friherre, diplomat, författare, f. 25 febr. 1764 i Nacka skn, Stockholms län, † 25 dec. 1847 i Stockholm. Föräldrar : advokaten och sekreteraren Hans Gustaf von B. och grevinnan Beata Christina Leijonstedt. — B. sändes av sin fader, som var herrnhutare och till läggningen despotisk, till brödra-förs:s uppfostringsanstalt i Niesky i Schlesien, där han vistades 1775—82, varefter hans utbildning 1782—85 fortsattes vid det herrnhutska seminariet i Bårby. Faderns avsikt att skaffa B. tjänst inom brödraförs. omintetgjordes genom B:s starka profana bildningsintressen och litterära strävanden. B. lyckades 1787 i Halle förverkliga sin önskan att bedriva univ.-studier och ägnade sig ät historia, filosofi och statskunskap samt åt poetiskt författarskap. Genom sina förbindelser lyckades han efter kansli-ex. vinna anställning i Kanslikollegiet 1791 och blev året därpå legationssekr. vid den sv. beskickningen i Berlin. Under tiden 1792—96, 1801 —05 och 1807—OS tjänstgjorde B. vid det preussiska hovet som legationssekr., tidvis som chargé d'affaires och från 1807 som Sveriges envoyé. Han gjorde sig där högt skattad av kungafamiljen men råkade genom Gustav IV Adolfs misstro mot Preussen (1S05) och Napoleons maktspråk (1808) i svåra och obehagliga situationer, som han icke kunde bemästra, I Paris hade lian under liknande svårigheter på grund av den sv. konungens politik uppehållit tjänsten som ambassadsekr. 1797-—99 och som chargé d'affaires 1799—1800. Efter hemresan från Preussen blev han sv. minister i London 1808 och kvarstod på denna post till 1810, då Sveriges diplomatiska förbindelser med England brötos. Trots en från Gustav IV Adolf skiljaktig politisk inställning visade B. för denne en varm tillgivenhet. De misstankar, som han på grund därav utsattes för från Karl Johans sida, torde ha bidragit till att han drog sig tillbaka från diplomatbanan. Ett annat skäl därtill var hans starka litterära intressen. -— Redan vid den herrnhutska skolan hade B. sysslat med litterära studier och även försökt sig på att dikta själv. Han utgav "Gedichte von Selmar" (1789), "Elegien. Abdruck für Freunde" (1799), "Gedichte" (1804), "Filoso-fische Ansichten" (1806) och "Vitterhetsförsök. Aftrvck för vänner och bekanta" (1842). Gruppen "Tankebilder" i den sistn. samlingen publicerades Carl Gustaf von Brinkman. Målning (detalj) av J. G. Sandberg 1837 (Uppsala universitetsbibliotek). först i tidskr. Svea 1831. Den har rönt påverkan av Goethe och Schiller och utgör tills, med "Snillets verld", för vilket B. vann Sv. akad:s stora pris 1821, den mest uppmärksammade delen av hans i det hela anspråkslösa författarskap. En ytterst omfattande samling brev, koncept och dagböcker av B:s hand jämte av honom hop-bragta stora manuskriptsamlingar förvaras på Trolle-Ljungby, Kristi-anst. län, och ha delvis publicerats i "Handlingar ur von Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby" av G. Andersson (1859—65). B:s skriftliga kvarlåtenskap och hans inemot 20 000 bd stora bibi., som donerades till Uppsala univ., vittna om hans kulturaristokratiska läggning. Bedan under studietiden satte han sig i förbindelse med bl. a. Herder, Wieland, Klopstock och Schleiermacher, och under sin tid som diplomat kom han i personlig beröring med Europas kulturellt och socialt högsta kretsar. Sedan han sla- git sig ned i Sverige, underhöll han en vidlyftig brevväxling och personligt umgänge med män som Leopold, Thorild, Rosenstein, Geijer, Hans Järta och framför allt Tegnér, till vilken han efter 1818 kom i ett förtroligt vänskapsförhållande. Sitt stora meddelelsebehov och sin lust att beundra sökte B. kanske i än högre grad tillfredsställa genom sina litterära förbindelser med kvinnor. Till hans kvinnliga vänskapskrets hörde i den berlinska societeten bl. a. Bahel Varnhagen von Ense och i Sverige den Tegnér närstående Martina von Schwerin, som han kallade "Stella" och som fick motta brev omfattande sammanlagt 3 349 blad från B., samt Fredrika Bremer. B:s expansiva känslokult hade ett underlag i hans religiösa uppfostran; han har karakteriserats som en sekulariserad herrnhutare. Vid sidan av sina flitiga vetenskapliga och litterära studier, sin diktning och sin korrespondens kvarstod B. i en föga