Brundin 489 Brunius teatern, som han sedan tillhörde till 1919. Han framträdde där ss. skicklig och fantasirik karaktärsskådespela-re; många av hans roller tillhörde det allvarliga skådespelet, men sina största framgångar hade han i komiska uppgifter, där hans djärva, ofta burleska karakteriseringskonst kom till sin rätt. Bland hans roller från dessa år märkas Mopsus i Shakespeares "En vintersaga", Karl VII i Schillers "Orleanska jungfrun", Vronskij i Tolstojs "Anna Karenina", Hertig Karl i Munthes "Magdalena Rudenschöld", Kammarjunkare Bryde i Esmanns "Alexander den store" och Jonas i August Brunius' "Nyckeln och ringen". — Sedan B. lämnat Sv. teatern, ägnade han sig 1919—27 åt filmen, för vilken han hyste stort intresse och där han som regissör gjorde en beaktansvärd insats med bl. a. "Synnöve Solbak-ken" (1919), "Johan Ulfstjerna" (1923) och "Carl XII" (1924 och 1925). — Tills, med sin hustru Pau-line B. (B. 6) och Gösta Ekman som meddir. startade B. 1926 en talscens-verksamhet på Oscarsteatern, vilken upptog traditionerna från den nedbrunna Sv. teatern och där lians mångsidiga erfarenheter som teaterman kommo teaterledningen till godo, samtidigt som han biträdde som skådespelare i ett antal karaktärsuppgifter, t. ex. Ivan Lagerberg i Siwertz' "Trions bröllop". — Sedan denna direktion nedlagt sin verksamhet på Oscarsteatern, företog B. flera turnéer samt tillhörde 1935—37 Stadsteatern i Göteborg som aktör. Strax före sin död hade han inträtt i ab. Irefilm, Stockholm. — Gift 1) 1909 —35 med skådespelerskan och teaterchefen Pauline B., f. Lindstedt (B. 6); 2) 1937 med skådespelerskan Viola Levin. A. L., S. T. 6. Brunius, Emma Maria Pauline, skådespelerska, teaterchef, f. 10 febr. 1881 i Stockholm. Föräldrar: överkonstapeln Sven Lindstedt och Maria Charlotta Larsson. •— B. vann 1891 inträde i Operans balettelevskola men lämnade baletten för skådespelar -yrket 1902, då hon engagerades vid dåv. Olympiateatern i Stockholm; dessförinnan hade hon studerat scenisk framställningskonst för skådespelerskan Lotten Dorsch-Bosin. Sitt första framträdande som skådespelerska gjorde B. i Västerås 10 okt. nämnda år i Blumenthal-Kadelburgs "På solsidan" under en kortvarig turné, innan säsongen började på Olympiateatern, där hon debuterade 25 okt. med en inläsning av Marie i Weinber-gers operett "Primadonnan". B. utförde därefter ett flertal roller under den följ. säsongen på Olympiateatern och Pauline Brunius. åtföljde våren och sommaren G. Fredrikson och A. Lavén under en turné med Scribes "Ett glas vatten" och Gondinets "En parisare". Hösten 1903 övertogs Olympiateatern av A. Ranft, som ändrade dess namn till Östermalmsteatern och bl. a. knöt B. till ensemblen. Hon uppträdde med framgång i den övervägande folkliga repertoar, som odlades, — bl. a. som Cecilia i Blanches "Engelbrekt ocli hans dalkarlar" och Kristina i F. Hedbergs "Sten Stures löfte" •— och tilldrog sig allt större uppmärksamhet med den verkan, att Fredrikson engagerade henne vid Dramatiska teatern, när han 1904 övertog ledningen av denna. B. användes där flitigt i repertoaren, ehuru på grund av sin ungdom icke i bärande uppgifter. För att erhålla tillfälle till sådana antog hon 1906 ett anbud från Ranft om anställning vid Sv. teatern, vars ensemble hon sedan tillhörde till teaterns brand 1925 med undantag endast för säsongen 1911—12, som hon tillbringade på turné. Vid Sv. teatern erövrade lion snabbt ledande roller och var efter ett fåtal år dess bärande kvinnliga kraft. Under de förberedande åren hade hon skolat sin teknik, som hon vid Sv. teatern utvecklade till perfekt behärskning av uttrycksmedlen, så att hon sedan dess liar stått som en av våra tekniskt skickligaste sceniska konstnärer; samtidigt ha temperament och naturligt sunt förnuft alltid behållit övertaget över tekniken. Hennes år vid Sv. teatern visa emellertid också en utveckling till alltmera fördjupad konstnärlig mognad. Det hundratal roller hon utförde där speglar givetvis hela den ranftska repertoaren. Mest hyllades hon måhända av publiken i de många både moderna och klassiska komedirollerna; man kan nämna Violet i Shaws "Mannen och hans överman", Cyprienne i Sardou-de Najacs "Vi skiljas!", Célimène i Moliéres "Misantropen", Beatrice i Shakespeares "Mycket väsen för ingenting" och Katarina i hans "Så tuktas en