Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Brunius, John - 6. Brunius, Pauline
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brundin
489
Brunius
teatern, som han sedan tillhörde till
1919. Han framträdde där ss. skicklig
och fantasirik
karaktärsskådespela-re; många av hans roller tillhörde
det allvarliga skådespelet, men sina
största framgångar hade han i
komiska uppgifter, där hans djärva,
ofta burleska karakteriseringskonst
kom till sin rätt. Bland hans roller
från dessa år märkas Mopsus i
Shakespeares "En vintersaga", Karl
VII i Schillers "Orleanska
jungfrun", Vronskij i Tolstojs "Anna
Karenina", Hertig Karl i Munthes
"Magdalena Rudenschöld",
Kammarjunkare Bryde i Esmanns
"Alexander den store" och Jonas i August
Brunius’ "Nyckeln och ringen". —
Sedan B. lämnat Sv. teatern, ägnade
han sig 1919—27 åt filmen, för vilken
han hyste stort intresse och där han
som regissör gjorde en beaktansvärd
insats med bl. a. "Synnöve
Solbak-ken" (1919), "Johan Ulfstjerna"
(1923) och "Carl XII" (1924 och
1925). — Tills, med sin hustru
Pau-line B. (B. 6) och Gösta Ekman som
meddir. startade B. 1926 en
talscens-verksamhet på Oscarsteatern, vilken
upptog traditionerna från den
nedbrunna Sv. teatern och där lians
mångsidiga erfarenheter som
teaterman kommo teaterledningen till godo,
samtidigt som han biträdde som
skådespelare i ett antal
karaktärsuppgifter, t. ex. Ivan Lagerberg i
Siwertz’ "Trions bröllop". — Sedan
denna direktion nedlagt sin
verksamhet på Oscarsteatern, företog B. flera
turnéer samt tillhörde 1935—37
Stadsteatern i Göteborg som aktör.
Strax före sin död hade han inträtt i
ab. Irefilm, Stockholm. — Gift 1) 1909
—35 med skådespelerskan och
teaterchefen Pauline B., f. Lindstedt (B. 6);
2) 1937 med skådespelerskan Viola
Levin. A. L., S. T.
6. Brunius, Emma Maria
Pauline, skådespelerska, teaterchef, f. 10
febr. 1881 i Stockholm. Föräldrar:
överkonstapeln Sven Lindstedt och
Maria Charlotta Larsson. •— B. vann
1891 inträde i Operans balettelevskola
men lämnade baletten för skådespelar
-yrket 1902, då hon engagerades vid
dåv. Olympiateatern i Stockholm;
dessförinnan hade hon studerat
scenisk framställningskonst för
skådespelerskan Lotten Dorsch-Bosin. Sitt
första framträdande som
skådespelerska gjorde B. i Västerås 10 okt.
nämnda år i Blumenthal-Kadelburgs "På
solsidan" under en kortvarig turné,
innan säsongen började på
Olympiateatern, där hon debuterade 25 okt.
med en inläsning av Marie i
Weinber-gers operett "Primadonnan". B.
utförde därefter ett flertal roller under den
följ. säsongen på Olympiateatern och
Pauline Brunius.
åtföljde våren och sommaren G.
Fredrikson och A. Lavén under en turné
med Scribes "Ett glas vatten" och
Gondinets "En parisare". Hösten
1903 övertogs Olympiateatern av A.
Ranft, som ändrade dess namn till
Östermalmsteatern och bl. a. knöt B.
till ensemblen. Hon uppträdde med
framgång i den övervägande folkliga
repertoar, som odlades, — bl. a. som
Cecilia i Blanches "Engelbrekt ocli
hans dalkarlar" och Kristina i F.
Hedbergs "Sten Stures löfte" •— och
tilldrog sig allt större
uppmärksamhet med den verkan, att Fredrikson
engagerade henne vid Dramatiska
teatern, när han 1904 övertog
ledningen av denna. B. användes där
flitigt i repertoaren, ehuru på grund
av sin ungdom icke i bärande
uppgifter. För att erhålla tillfälle till
sådana antog hon 1906 ett anbud från
Ranft om anställning vid Sv. teatern,
vars ensemble hon sedan tillhörde till
teaterns brand 1925 med undantag
endast för säsongen 1911—12, som
hon tillbringade på turné. Vid Sv.
teatern erövrade lion snabbt ledande
roller och var efter ett fåtal år
dess bärande kvinnliga kraft. Under
de förberedande åren hade hon
skolat sin teknik, som hon vid Sv.
teatern utvecklade till perfekt
behärskning av uttrycksmedlen, så att
hon sedan dess liar stått som en av
våra tekniskt skickligaste sceniska
konstnärer; samtidigt ha
temperament och naturligt sunt förnuft
alltid behållit övertaget över
tekniken. Hennes år vid Sv. teatern
visa emellertid också en utveckling
till alltmera fördjupad konstnärlig
mognad. Det hundratal roller hon
utförde där speglar givetvis hela
den ranftska repertoaren. Mest
hyllades hon måhända av publiken i de
många både moderna och klassiska
komedirollerna; man kan nämna
Violet i Shaws "Mannen och hans
överman", Cyprienne i Sardou-de Najacs
"Vi skiljas!", Célimène i Moliéres
"Misantropen", Beatrice i
Shakespeares "Mycket väsen för ingenting"
och Katarina i hans "Så tuktas en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
