Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallenberg, August - Hallenberg, Jonas - Hallenborg, Johan Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hallenberg
255
Hallenborg
1931—38 led. av stadsfullmäktige.
Utom avli. "Skånska kommissionen
1669—70 ocli Skånelands kyrkliga
förhållanden" (Kyrkoliist. årsskr.
1907—08) har H. i Blekinge
hembygds-förtes årsbok publicerat arbeten
rörande sin hembygds historia och även
offentliggjort en rad studier av
juridisk karaktär rörande skol- och
undervisningsfrågor. — Gift 1928 med
Margit Linnea Maria Adin. T. M.
Hallenberg, J ön as, historiker, f.
7 nov. 1748 i Hallaryds skn, Kronob.
län, † 30 okt. 1834 i Stockholm.
Föräldrar: bonden Anders Eskilsson och
Ingierd Persdotter. —• Efter
skolstudier i Växjö blev H. 1771 student i
Uppsala. Sedan han bedrivit studier
under ledning av bl. a. Linné och Ihre,
tog han magistergraden 1776 och
utnämndes s. å. till docent i historia.
Då professuren i historia blev ledig
1781, hoppades H. få förordnande till
denna men blev förbigången av E. M.
Fant, vilket grämde honom till den
grad, att han lämnade univ. Redan
två år tidigare hade han börjat
tjänstgöra som e. o. tjänsteman i
Riksarkivet och 1780 blivit auskultant i Svea
hovrätt. När han nu definitivt slog
sig ned i huvudstaden, fick han
anställning som e. o. amanuens vid K.
bibi. (1783). Förutom sin avh. över
korstågens betydelse (1776) hade han
då redan framträtt som
historieskrivare med större aspirationer, i det
lian 1782 utgav första delen av "Nya
allmänna historien ifrån XVI:de
se-culi början". Ytterligare två bd, vilka
behandlade tiden fram till 1542,
utkommo 17S3 ocli 1785, varefter
arbetet avbröts. Kanske mer än någon
annan sv. historiker har II. i sina verk
givit uttryck åt kravet på absolut
sanning, något som han på ett pregnant
sätt formulerade i orden, att en
historiker bör vara "utan fädernesland,
utan religion och utan stånd". I sin
Allmänna historia visar han sig vara
lärjunge till en av sin samtids största
historiker, engelsmannen William
Robertson, en äkta repr. för
upplysningstidens historieskrivning med bl. a. dess
rationalistiska syn på medeltiden.
H:s arbete vilar, framför allt i de
delar, som röra nordisk historia, där
han är Robertson avgjort överlägsen,
på mycket omfattande källstudier.
Det var det första i sitt slag inom sv.
historiografi och skulle, om det
fullföljts, med säkerhet ha intagit en av
de främsta platserna bland historiska
arbeten på sv. språket. Orsaken till
att H. ej fullföljde arbetet var, att
han redan 1782 erhållit ett mindre
understöd av Gustav III och 1784
blivit rikshistoriograf med uppgift att
utgiva arbeten över sv. historia;
närmast gällde det att fortsätta Olof von
Jonas Hallenberg. Litografi.
Dalins skildring, som slutat med Karl
IX. H. planerade först "Svea rikes
historia under konung Gustaf Adolph den
stores regering" i sex bd, men med de
fem bd, som utkommo 1790—96, nådde
han emellertid endast fram till 1626.
Fastän ej heller detta verk blev
fullbordat, var det dock ett stort
pionjärarbete, byggt på ytterst sorgfälliga
arkivstudier; särskilt utnyttjade H.
riksregistraturet och Kammararkivet.
I arkivalisk forskning överträffar II.
även sin föregångare Lagerbring,
vilken lian troligen haft som förebild.
Genom konungens mellankomst hade
H. 1788 t. o. m. kunnat företaga en
studieresa till Köpenhamn, där lian
emellertid icke fick tillträde till
Ge-heimearkivet, vilket han hoppats. Som
kritisk forskare når H. i detta verk
mycket högt; det intar också en
hedersplats i sv. historisk litteratur.
Ekonomiska svårigheter —
ställningen som rikshistoriograf var föga
inbringande —• och brist på
uppskattning torde ha varit de förnämsta
orsakerna till att H. gav upp företaget.
Från aristokratiskt håll yttrades
också missnöje med H:s
framställningssätt av särskilt den
inrikespolitiska utvecklingen; hans osminkade
skildring av för adeln mindre
smickrande förhållanden stötte mången
aristokrat för huvudet. "Historisk
afhandling om mynt och warors wärde
i Swerige under Konung Gustaf I: s
regering" (1708), ett lärt och värdefullt
arbete, bildar avslutningen på H:s
egentliga period som historieskrivare.
Som en efterskörd kommo 1819—22
lians "Anmärkningar öfwer första
delen af Sven Lagerbrings Svea rikes
historia", vilka dock föga ha bidragit
till att rikta vår historiska litteratur.
De innehålla en skarpsinnig men elak
och ofta onödig, ibland oriktig kritik.
Även i sitt umgänge torde H. ha varit
klumpig och tråkig, tvär och otill-
gänglig. Gustav III lär ha sagt om
honom, att det syntes, att han var
bondson. Sent omsider vann han en yttre
ställning, som i någon mån motsvarade
värdet av hans vetenskapliga insatser.
Han blev 1803 Vitt. akad:s sekr. ocli
liksantikvarie. År 1812 fick han
kansliråds titel, och 1818 blev lian adlad.
Riksantikvariesysslan gav honom tid
över till att ägna sig åt sitit lärda men
splittrade författarskap, och han har
förutom i historia utgivit ett stort
antal arbeten inom så skilda
vetenskapsgrenar som numismatik,
språkvetenskap, arkeologi och teologi. H:s
"Historiska Anmärkningar öfwer
Uppen-barelseBoken" (1800) visar prov på
en oväntat modern uppfattning, som
först långt senare slog igenom. Bland
lians övriga arbeten må nämnas
"Berättelse om Svenska Kongliga
Mynt-Cabinettet" (1804) och "Numismata
orientalia" (1822). H. var en
grundlärd polyhistor. Som fornforskare
sökte han stöd i klassisk litteratur
men förstod ej den empiriska
föremåls-forskning, som arbetade sig fram i lians
samtid. Han hade emellertid svårt att
tåla kritik. Av dylik anledning
begärde han avsked från
riksantikvarieposten 1819 men fortsatte oförtrutet sin
skarpt polemiska vetenskapliga
verksamhet in i det sista, ehuru lian vid sin
död var nära åttiosex år. Ett av hans
i handskrift efterlämnade arbeten, en
påbörjad skildring av Gustav III:s
regering, vittnar om hans konungsliga,
mot aristokratin starkt fientliga
inställning. — H. blev led. av Vitt.
akad. 1786 och av Vet. akad. 1812.
— Ogift. — Litt.: N. Ahnlund,
"Historieskrivaren J. H." (Sv. tidskr.
1923); biografi i B. Hildebrand, "C.
J. Thomsen och hans lärda
förbindelser i Sverige 1816—1837" (19-37);
Å. Ström, "En märklig
lekmanna-exeget för hundra år sedan" (Sv.
exegetisk årsbok, 3, 1938). H. N.
Hallenborg, Johan Fredrik,
lantbrukslärare, lantbruksförfattare,
f. 11 nov. 1854 i Håbo-Tibble skn,
Uppsala län, † 25 maj 1925 i Motala.
Föräldrar: organisten och
folkskolläraren Johan Fredrik II. och Anna
Maria Jansdotter. — H. blev lärare
vid Ingesäters privata lantbruksskola
i Västergötland 1880, utexaminerades
från Alnarps lantbruksinst. 1885 och
genomgick mejerikonsulentkurs där
18S4—85. Han tjänstgjorde som
lärare vid Östergötlands läns
folkhög-och lantmannaskola i Lunnevad 1885
-—90 samt ägde och brukade
Marieberg i Östergötland 1893—1900. Åren
1900—04 var han vid Bjärka-Säby i
Östergötland föreståndare för
lantbruksskolan samt förvaltare vid
egendomen, ocli 1906—21 var han
föreståndare (rektor) för Göteborgs och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
