Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingman, släkt - Ingman, Carl - Ingmansson, Johan - Ingrid - Ingrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingman
14
Ingrid
tyraren Carl I. (se nedan), som senare
antog namnet Manderfelt,
överauditö-ren Anders I. och häradshövdingen
Jonas I. Av följande generationen må
nämnas Anders Fredrik I:s son,
gene-ralauditören Erik Gustav I. (f. 1773,
† 1825), 1821 adlad under namnet
Gyl-lenheim, som året före sin död
förordnade om stora donationer till
skolorna i Vänersborg. Han var ogift och
slöt själv sin ätt. —- Ättlingar till en
annan son till Matts Misch kvarleva
i Finland. — Litt.: C.-F. Corin,
"Vänersborgs historia" (1, 1944). C.-F. C.
Ingman, Carl Johan (senare
antaget namn Manderfelt),
skriftställare, politisk äventyrare, f. 27 maj 1747
i Bolstads skn i Dalsland, † 7 mars
1813 i Vänersborg. Föräldrar:
kronofogden Jonas I. och Maria Sandberg.
— I. studerade i Åbo och Uppsala och
blev 1772 extra kanslist. Han vann
ett visst namn som poet och invaldes
1769 i det vittra sällskapet Utile
Dulci i Stockholm. Från 1771 kämpade
han för Gustav III:s sak med
politiska broschyrer och tal. Då som
senare sökte han med smicker ocli
inställsamma tjänster befordra sin egen
karriär, till en början med en viss
framgång. Han blev ord. kopist vid
Utrikesexpeditionen 1773, utnämndes
1775 till v. kommissionssekr. i
Dresden, förflyttades följ. år till S:t
Petersburg och blev 1777 chargé
d’af-faires därstädes. Han skötte sig
emellertid ej till Gustav III:s belåtenhet
och hade redan blivit remplacerad, då
han i april 1778 måste rymma på
grund av försnillningar. Han begav
sig då till Norge, där han fann en
fristad hos den danske länsgreven
Dan-neskiold-Laurvig, som han 1783 fick
ärva och vars älskarinna han s. å.
äktade. I. antog därefter namnet
Manderfelt och lade sig även till med
adligt vapen. I avsikt att återvinna
Gustav III:s gunst sände I., som vunnit
betydande förbindelser i Norge,
rapporter om de politiska förhållandena
i detta land till Schröderheim, senare
direkt till konungen, vilken umgicks
med planer att söka skilja Norge
från Danmark. Förgäves hoppades
I. 1787 att bli utnämnd till sv.
generalkonsul i Norge. I juli 1788
flyttade I. till Köpenhamn, där han
fortsatte sin kunskaparverksamhet, som
på grund av kriget fick ett visst
värde för Gustav III. Han blev 1790
benådad av konungen och erhöll titeln
av sv. lantråd. Samtidigt fungerade
emellertid I. som dubbelspion,
inledde förbindelser med ledande danska
statsmän och med
kronprinsen-regenten, som förlänade honom en årlig
pension för lians politiska råd. Sedan
freden slutits, upphörde den
gynnsamma konjunktur, varunder I. verkat,
Johan Ingmansson.
och redan hösten 1791 avsade sig
Gustav III, som misstrodde I., hans
tjänster. Efter konungens död gjorde I.
flera ehuru fåfänga försök att vinna
Reuterholms öra. Han återvände 1799
till Sverige, var en tid bosatt i
Göteborg, där han gifte om sig med en
köpmansänka, och slog sig slutligen
ned i Vänersborg. Hans politiska bana
var då slut. Under krisen 1808—09
gjorde han emellertid ett misslyekat
försök att åter göra en insats främst
i Norgepolitiken. — I. var den typiske
politiske projektmakaren, både som
självkorad diplomat och som
skriftställare. Han utgav vid skilda
tillfällen tal och broschyrer, av vilka den
ryktbaraste är den 1790 på danska och
svenska utgivna skriften "Tidens
falska politik", som i anspråksfull,
deklamatorisk stil bl. a. angrep den
franska upplysningsfilosofin och
angav vägen till räddning från tidens
onda. Denna skrift kritiserades kvickt
och träffande av Kellgren, vilket gav
Thorild impulsen till hans ljungande
stridsskrift "Kritik öfver kritiker".
Jan. 1811 till mars 1812 utgav I.
i Vänersborg tidn. "Den oveldige
Granskaren". — Gift 1) 1783 med
Ingeborg Akeleye, † 1800; 2) 1801
med Johanna Charlotta Lauterbach.
— Litt.: H. Fröding,
"Ingman-Man-derfelt, en äfventyrare från
gustavianska tiden" (1901). O. H.
Ingmansson, Johan,
skeppsredare, riksdagsman, f. 17 febr. 1845 i
Hästaryd, Mörrums skn, Blek. län, †
22 jan. 1923 på Stensnäs i samma skn
och län. Föräldrar: torparen
Ingeman Jönsson och Inga Jönsson. -—
I. gick till sjöss vid femton års ålder
oeh blev småningom kapten på egen
skuta. Efter hand inköpte han flera
fartyg, och från 18S0-talet drev han
era omfattande rederirörelse i Mörrum,
den största i Blekinge, huvudsakligen
för fraktfart på Östersjön. År 1892
inköpte han tills, med O. Banck i
Hälsingborg Sölvesborgs skeppsvarv.
Han överlät 1917 sin flotta till
Re-deriab. Sv. Lloyd och sålde 1918
sin andel i varvet, som ombildades
till ab., samt ägnade sig åt
affärsverksamhet i Stockholm, där han var
styr.-ordf. i Bankab. Norden från
1920 till sin död. Han förvärvade
godsen Stensnäs och Elleholm i
Blekinge. — I. ägde ett starkt socialt
och politiskt intresse. Han var 1911
—21 led. av Första K. Till sin
politiska åskådning var han tämligen
radikal; han anslöt sig till Liberala
samlingspartiet men närmade sig bl.
a. i militära frågor
socialdemokraterna. Han spelade dock icke någon
framträdande roll i riksdagen och var
ej skicklig talare. I. utövade en
storartad välgörenhet, understödde
fredsrörelsen oeh donerade över en mill.
kr. till sjukvården i Blek. län. — Gift
1) 1871 med Johanna Carolina
Löfgren, † 1873; 2) 1878 med Elna
Nilsdotter Timan. W. L.
Ingrid av Slcänninge, helgon, enligt
gamla uppgifter ‡ 2 sept. 1282 i
Skän-ninge. — I. tillhörde en förnäm släkt
med starka religiösa intressen; en av
hennes bröder, den tyske
ordensriddaren Johan Elofsson, var svärfar till
upplandslagmannen Birger Persson, i
ett senare gifte far till den heliga
Birgitta. I. tillhörde kretsen av
extatiskt fromma kvinnor kring
Petrus de Dacia och omnämnes i dennes
brev till Kristina av Stumbelen som
en av de första kvinnor i Sverige, som
anlade dominikandräkt. Enligt den
korta och schematiska, tydligen på
Birgittas biografi kalkerade
berättelse om I:s liv, som 1414 av sv. kyrkan
framlades på Konstanzkonsiliet med
begäran om hennes kanonisering, skall
hon ha varit gift men efter mannens
död dragit sig tillbaka från världen,
efter upprepade resor till Rom
erhållit påven Martin IV :s bekräftelse på
det nunnekloster, hon ville grunda i
Skänninge, företagit en pilgrimsresa
till Jerusalem och andra heliga
platser samt slutligen avlidit i sitt
kloster. Någon kanonisering av I. blev
aldrig av, men Hemming Gadh
lyckades 1499 utverka påvens tillstånd till
hennes translation, "skrinläggning",
oeh denna skedde högtidligen i
Skänninge 1507. — Litt.: A. Schück, "Ur
Skänninge medeltidshävder" (i
"Skänninge stads historia", 1929); Y.
Brilioth, "Svenska kyrkans historia"
(2, 1941); J. Gallén, "La province de
Dacie de 1’ordre des frères prëeheurs"
(1,1946). H. N.
Ingrid Victoria Sofia Louise
Margareta, Sveriges prinsessa,
drottning av Danmark, f. 28 mars 1910 på
Stockholms slott. Föräldrar: kron-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
