Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johansson, Karl Fredrik - Johansson, Kurt - Johansson, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johansson
89
Johansson
Johansson, Karl Fredrik,
bergsingenjör, mineralog, f. 3 nov.
1866 i Hedemora landsförs., Kopparb.
län, † 9 febr. 1Ö33 i Hedemora.
Föräldrar: lantbrukaren Fredrik J. och
Greta Andersdotter. —- J. avlade
mogenhetsex. i Falun 1886 och
genomgick Tekn. högskolan 1887—89 och
1890—91. Dessutom studerade han
vid Stockholms högskola och flera
utländska univ. Efter anställning
vid bl. a. gruvföretag i Spanien och
Ryssland var han från början av
1900-talet verksam som konsulterande
bergsingenjör och reste över nästan
hela världen. Omkr. 1912 bosatte lian
sig i Hedemora. ■—- Som gruvexpert
åtnjöt J. mycket stort anseende och
anlitades av ej blott sv. utan kanske
främst utländska uppdragsgivare.
Hans huvudintresse låg emellertid på
vetenskapens område. När J. omkr.
1922 alltmer drog sig tillbaka från
praktiska arbetsuppgifter, blev det i
stället mineralogin, som han i
fortsättningen huvudsakligen ägnade sig
åt. Han bedrev sina undersökningar
dels i Hedemora, där han inrett ett
mineralogiskt laboratorium, dels vid
Riksmus: s mineralogiska avd. Han var
en av de främsta mineraloger, som
Sverige ägt. Hans mineralanalyser
åtnjuta berättigat anseende, och han
var mycket framstående även som
kristallograf. Hans första
mineralogiska arbeten, som trycktes redan i
början på 1890-talet (bl. a. "Studier
öfver enstatit och dess
omvandlingsprodukter", i Bihang till Vet. akad:s
handl., 17, II: 4, 1891) följdes 1924—
30 av flera viktiga uppsatser,
avhandlande intressanta och i flera fall nya
mineral från Falun, Gladhammar,
Sala m. m. (bl. a. Arkiv för kemi
m. m., 9: 8 och 9, 1924). Han skrev
även "Om Rysslands malmtillgångar
och dess bergshandtering" (i
Jernkontorets annaler, 1894). J:s långt
drivna självkritik gjorde emellertid,
att många betydelsefulla rön ej blevo
offentliggjorda. Hans vetenskapliga
kvarlåtenskap tillföll i främsta
rummet Riksmus:s mineralogiska avd. —
Ogift. N. Zn.
Johansson, Kurt Ivar Björn,
körsnär, skytt, f. 25 febr. 1914 i
Stockholm. Föräldrar: bokhållaren Oskar
Ivar J. och Calla Albertina Juhlin. —
"Efter studier vid Södermalms läroverk
i Stockholm anställdes J. 1931 i
Skandinaviska pälsvarufabriken där. Han
övergick 1937 till M. A. Johanssons
pälsfirma i Stockholm, vilken han
övertog 1942 och sedan dess innehar
i eget namn. —- Från 1936 har J.
hemfört ett stort antal sv. mästerskap i
skytte, såväl med fritt gevär som med
armé- och miniatyrgevär. Nordisk
mästare blev han 193S med miniatyrgevär,
Karl Fredrik Johansson.
liggande, och följ. år blev han vid
världsmästerskapen i Luzern tredje
man med miniatyrgevär, sammanlagt,
samt i liggande och knästående. År
1947 blev J. i Stockholm
världsmästare med sv. armégevär, sammanlagt,
på 527 poäng, varvid han satte
världsrekord i stående med 173 poäng. J.
innehar sv. rekord med miniatyrgevär,
sammanlagt och i alla ställningarna,
med 1167 resp. 400, 393 och 380 poäng
samit med fritt gevär, sammanlagt
(1118 poäng) och stående (362), och
med armégevär, stående (176) och
liggande (191). — Han är jämte T.
Ullman det dominerande namnet i
1940-talets sv. sportskytte. —- Gift 1945
med Brita Inez Gunvor Oskarsson. Lt.
Johansson, Lars, vanligen kallad
Lasse Lucidor, skald, döpt 18 okt,
1638 i Stockholm, † 13 aug. 1674 på
källaren Fimmelstången därstädes.
Föräldrar: skeppslöjtnanten Johan
Eriksson och Kirstin Larsdotter,
dotter till amiralen Lars Mattsson, adlad
Strusshielm. — Tydligen tidigt
föräldralös togs J. om hand av
morfadern, som från 1643 till sin död
1653 vistades som kommendant i
Case-burg i Pommern. Enligt Strusshielms
testamente åtog sig Carl Gustaf
Wrangel förmynderskapet för J. och
hans fyra syskon men synes ha
ådagalagt förvånande liten omsorg
om sin skyddslings framtid och
förståelse för hans begåvning och
ambition. Ekonomiska bekymmer följde J.
till hans död. Emellertid bedrev han
akademiska studier i Tyskland, där
han vid univ. i Greifswald och
Leipzig tillbragte några delvis oroliga år,
och språkstudier i Frankrike; även
Italien och England uppgav han sig ha
besökt. Våren 1669 var han i Uppsala,
där han enligt egen uppgift "som een
annan professor hafft tillståndh att
intimera". Något akademiskt
lärdomsprov avlade J. icke, men hans
stora begåvning och vittfamnande
lärdom betygas av berömda samtida (J.
Schefferus, P. Lagerlöf). I juli 1669
avbröt han sin akademiska bana och
reste till Stockholm, där han till sin
död kom att föra en lärd och fri men
socialt rotlös poets vanskliga
tillvaro. Han hade redan vunnit rykte
och väl också inkomst genom
konst-förfarna lyckönsknings-, bröllops- och
begravningsskrifter, varav hans
samtid hade ett outtömligt behov, då hans
bröllopsskrift "Gilliare Kwaal" i nov.
1669 förde honom i
rannsakningshäkte och inför kämnärsrätt, magistrat
och hovrätt. På grund av denna skrift
åtalades han nämligen av friherre
Conrad Gyllenstierna för att till
dennes bröllopsdag ha skrivit en
pa-skill. Först i juni 1670 föll
hovrättens frikännande dom, och J.
kunde gå ut ur fängelset utan ens
skuggan av att vara, vad motparten
påstått, en "calumniant" och mutad
"ähretiuf". Vid den burleska
skildringen av en giljares vedermödor hade
J. ovetande råkat röra vid ömma
punkter hos Gyllenstierna. Sannolikt
författade han i fängelset sin käcka
visa "Skulle Jag sörja så wore Jag
tokot", vilken sedan gick ut över
landet som en folksång i en lång rad
skillingtryck. Under ett kroggräl på
källaren Fimmelstången blev J.
nedstucken av löjtnanten, sedermera
norske generalen Arvid Kristian Storm.
—- Ehuru redan under sin livstid
ryktbar som skald gick J. genom livet på
ett märkligt sätt personligt anonym.
Sägenbildningen kunde därför,
ohindrad av fakta, fritt blomstra kring
den hemlöse poetens börd och liv.
Man har ända till 1926 ej kunnat
uppvisa en rad, skriven av hans egen
hand. Svårigheten att urskilja hans
författarskap ökas av att han skrev
under olika pseud. bl. a. Lucidor. Först
i våra dagar ha de yttre konturerna
av hans liv någorlunda klarlagts. —
Under titeln "Helicons Blomster"
utgav Johan Andersin (1689) en
samling av J:s dikter, innehållande dels
de många av J. oftast redan tryckta
och vid högtiderna utdelta
tillfällighetspoemen, dels ett antal bland
poetens papper funna lyriska kväden av
erotiskt, backanaliskt och religiöst
innehåll, s. k. "wärldslige och andelige
wisor". De senare placerade
utgivaren som ett slags bihang till det
vidlyftiga godset av
tillfällighetsdikter, samtidigt efterlysande "månge
andra" visor, som voro defekta eller
så illa medfarna, att han icke
kunnat dem efter auktorns koncept
"utreda". Väl hämtade J., särskilt i
sin erotiska lyrik, flitigt stileffekter
och motiv från den mellaneuropeiska
renässansens konstlyrik, i vilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
