Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Jolin, Einar - Jon Andersson - Jon jarl - Jon Jonsson - Jon Kristineson, riksråd, se Johan Kristineson, s. 68 - Jonæ, Laurentius, Gestritius, präst, psalmdiktare, se Laurentius Jonæ, s. 489 - Jonæ, Petrus, biskop, se Petrus Jonæ - Jon-And, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jon Andersson
10S
Jon-And
ställer han ett nytt problem, som ofta
löses med mästerskap, och på sistone
har lian fått mera liv i skildringen av
ljuset och atmosfären och mera djup
i koloriten. J. är emellertid långt
ifrån endast stockholmsmålare. Han
har även givit förtrogna skildringar
av franska småstäder, Köpenhamn
och Venedig, Visby, Florens och
Kairouan. De lia ett slags lokalfärg,
fastän inte i realistisk, snarare i
syntetisk mening, t. ex. "Markusplatsen,
Venedig" (1920), "Utanför staden,
Kairouan" (1923). Ofta befolkar lian
sina målningar med ett glest staffage
av djur ocli människor, t. ex.
"Skridskobanan" (1916), "Gustaf Adolfs
torg" (1931), vilket mestadels endast
tjänar ett dekorativt eller
karakteriserande syfte, som i "Canale Grande,
Venedig" (1920), men det kan också
få en satirisk udd av mer eller mindre
godmodigt slag, t. ex. "I gondolen,
Venedig" (1920) och "Thé dansant,
Royal" (1931). Som
människoskildrare håller sig J. i regel till ytan, men
i några av sina damporträtt, t. ex.
"Inga Tidblad som ’Marié Odile’"
(1924) och bilden av fru C. Hellström
(1926) möter oss också en levande
människa bakom det raffinerade
färg-och linjespelet, ocli i bilder av hustru
och barn har han lagt in en öm ocli
fin känsla, som också kommer till
uttryck i några interiörer från hemmet
med ett för J. ovanligt djup i
rumsskildringen. Ett viktigt inslag i J:s
måleri, särskilt från senare är, äro
landskap med djur av olika slag,
mest hjortar, älgar och renar, men
även fåglar och hundar. De sirligt
dekorativa djuren äro tecknade med
utomordentlig precision, och
landskapet omkring dem ackompanjerar
deras spröda linjer med samma
sirlighet i detaljerna. Påtagligen ha
intryck från orientalisk ocli
östasiatisk konst där liksom på en del andra
punkter i J:s måleri spelat en viss
roll som inspirationskälla. Intresset
kan bl. a. spåras i en rad stilleben
från senaste tid, där han
sammanställt föremål från dessa främmande
världar och målat dem med en helt
ny friskhet i färgen, t, ex. "Arabisk
kanna", "Anemoner i kinesisk vas".
Den förfinade sensualismen hos J. har
där fått ett lika vältaligt uttryck som
i lians naketbilder ("Modell mot
japansk skärm", 1917, "Modell mot
stranden", 1931) och aktstudier i
blyerts. —• J. liar tillhört Falangen och
Unionalen och har deltagit i en rad
utställningar i in- och utlandet, bl. a.
i Paris, Berlin, Köpenhamn,
Helsingfors, Philadelphia och San Francisco.
Han är repr. i Nat. mus., Göteborgs,
Malmö, Ystads, Norrköpings,
Linköpings, Kristianstads och Västerås
mus. samt i Ivunstmus. i Köpenhamn
och Nasjonalgalleriet i Oslo. J. blev
led. av Konstakad. 1945. — Gift 1)
1921—36 med Britt von Zweigbergk;
2) 1943 med Joan Clorinda Campbell
Kissaek. — Litt.: R. Hoppe, "E. J."
(1934), N. Palmgren, "E. J." (1947).
Th. N.
Jon Andersson, bondeledare, † 25
aug. 1563. — J. framträdde på
1530-talet som en av böndernas ledare i
de upprorsrörelser i gränstrakterna
mellan Småland och Blekinge, som
föregingo Dackeupproret. Han var
Nils Dackes medbrottsling vid mordet
på fogden Inge Arvidsson 1536 och
företog 1538 en resa till Lybeck, där
han inledde förbindelser med bl. a.
Berend von Mehlen, vid denna tid en
av Vasaregimens hätskaste fiender.
Senare synes en brytning lia inträffat
mellan J. och Dacke, och J. deltog ej
i den egentliga Dackefejden. Han
bosatte sig nu i byn Ulvsmåla i
Erings-boda skn i Blekinge och blev dansk
undersåte. Då lian under upprorets
slutskede sökte bistå upprorsmännen,
blev lian gripen av svenskarna men
släpptes mot hög borgen 1544. I
början av 1550-talet omtalas J. som fånge
på Kalmar slott men frigavs åter och
bedrev de följ. åren antisvensk
propaganda i den aktuella frågan om
gräns-sträckningen mellan Sverige och
Danmark. En regelrätt mordkomplott för
att röja honom ur vägen uppgjordes
på sv. sida och fick Gustav Vasas
sanktion. J. undkom dock och
fortsatte under många år med danskt stöd
den antisvenska kampanjen ocli
privata fejder mot ovänner på sv. sidan
om gränsen. Kort efter krigsutbrottet
1563 blev J. emellertid "bragt om
halsen", möjligen av en sv. knekthop,
då han gjorde ett strövtåg över
gränsen. — Allt tyder på att J. icke var
någon vanlig gränsrövare, med vilken
processen kunde göras kort, utan en
person med god social ställning,
många släktförbindelser, ett icke ringa
inflytande i sin hembygd och mäktiga
danska beskyddare. Han var gift och
hade fyra söner. — Litt.: uppsatser
av F. Lindberg och G. Hafström i
Hist. tidskr. 1934. H. Wn.
Jon jarl, storman, som enligt
Erikskrönikan vid hemkomsten från ett
korståg mot ryssar och
ingerinan-länningar överrumplades och dräptes
på Askanäs, nuv. Asknäs på
Ekerön i Mälaren. Hans hustru
lyckades dock undkomma och samla
manskap, som nedgjorde fienden på
Estaskär, nuv. Estbröte i farleden strax
s. om Kungshatt. J. har av några
forskare identifierats med jarlen Johan
Sverkersson, † omkr. 1153. Andra ha
däremot i J. velat se en annan jarl
och förlägga händelsen till en senare
tidpunkt, början av 1200-talet. Frågan
om episodens datering har fått
aktualitet genom diskussionen om
Stockholms tillkomst som ett lås för
Mälaren. Nyligen liar N. Aihnlund framfört
en hypotes, att J. skulle vara bror till
Magnus Henriksson, Erik den heliges
besegrare. —- Litt.: N. Ahnlund, "Jon
jarl" (i "Sv. sägen och hävd", 1928);
A. Stade, "Den store Jon jarl" (Hist.
tidskr. 1939); N. Ahnlund, "Vreta
klosters donatorer" (Hist. tidskr.
1945). IL Wn.
Jon Jonsson, krigare, fogde, f. 11
april 1582 i Vissefjärda skn, Kalmar
län, levde ännu 1663. Föräldrar:
kyrkoherden Jon J. och Katarina
Nilsdotter (Hjort). — J. började studera till
präst, uppsökte emellertid 1601 Karl
IX i Reval, där han gick i krigstjänst,
ocli var s. å. med om framryckningen
mot Riga. År 1605 var lian åter över
i Livland oöh deltog i det för
svenskarna olyckliga slaget vid Kirkliolm.
Hösten s. å. blev J. faktor över
Arboga, Eskilstuna oeh Närke
vapenfaktorier och 1614 tullnär i Västerås.
Senare omtalas han än som rådman,
än som borgmästare i Arboga. —
Sin ungdom i krigstjänst hos Karl
i Livland och sina kringflackande år
som uppsyningsman över
vapentillverkningen i Svealand har J. skildrat
i "Enn wandringszbook . ..", som
delvis synes vara byggd på med
händelserna samtidiga anteckningar. J., som
under krigsåren vistades i Karl IX :s
omedelbara närhet, ehuru han
innehade en underordnad t jänst, hade klar
blick för enskildheter. Hans skildring
är främst av kulturhistoriskt intresse.
— Gift 1605 med Anna Hansdotter.
— Litt.: "Ur J. J:s vandringsbok"
(Hist. tidskr. 1898). B. L.
Jon Kristineson, riksråd, se Johan
Kristineson, s. 68.
Jonæ, Laurentius, Gestritius,
präst, psalmdiktare, se Laurentius
Jorm, s. 4S9.
Jonæ, Petrus, biskop, se Petrus
Jonæ.
Jon-And, John Erik Algot,
målare, karikatyrtecknare, f. S mars
1S89 i Göteborg, † 2 nov. 1941 i
Stockholm. Föräldrar: byggmästaren Olle
Johan Andersson och Anna Sophia
Abrahamsson. —- Efter genomgången
folkskola fick J. sin första
konstnärliga utbildning vid Valands målarskola
i Göteborg. Han företog en studieresa
till England och Tyskland 190S—09
oeh var elev hos kubisten Le
Faucon-nier i Paris 1913—14. År 1916 besökte
han Förenta staterna, och senare
gjorde han upprepade studieresor i Europa
oeh Nordafrika, varunder han bl. a.
besökte Tyskland, Italien oeh Tunis (1921
—22), England, Holland, Belgien och
Frankrike (1923), Alger oeh Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
