Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jägersten, Gösta - Jändel, Ragnar - Jäppe Abrahamsson (Djäkn), lagman, se Jeppe Abrahamsson, s. 55 - Järn, se Jern, Järnh - Järnberg, se Jernberg, Jernbergh - Järnefelt, ätt - 1. Järnefelt, Armas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jändel
144
Järnefelt
behandlar ämnet "Untersuchungen
über den strukturellen Aufbau der
Eizelle". I övrigt har han
huvudsakligen studerat anatomin, systematiken
och biologin hos olika evertebrater,
särskilt de med borstmaskarna
befryndade myzostomiderna samt vissa
andra maskar. Pä dessa områden har
han delvis nydanat systematiken.
Därjämte må nämnas hans undersökning
över den vid vår västkust vanliga
nordhavsräkans köns- och
tillväxtbiologi (1936). — Gift 1936 med Eva
Aminoff. T. F.
Jändel, Olof Ragnar, författare,
f. 13 april 1895 i Jämjö skn, Blek.
län, † 6 maj 1939 i Ronneby.
Föräldrar: målaren Johan August J. och
Kristina Jonasdotter. — J., som ibland
själv kallade sig "det lungsjuka
trasproletariatets sångare", växte upp
under de fattigaste och svåraste
förhållanden. Vad hans tidigaste
upplevelser betytt för hans utveckling har
han omvittnat framför allt i de
självbiografiska böckerna "Den trånga
porten" (1924) och "Barndomstid"
(1936). Han var barberarlärling 1909
—10 och måleriarbetare 1910—17
samt studerade 1915—16 vid
Brunnsviks folkhögskola. Han debuterade
1917 med diktsamlingen "Till
kärleken och hatet", vars sociala
kampsånger fått sin näring i det
radikala socialdemokratiska
ungdoms-förb., där J. som hänförd beundrare
av Z. Höglund var medl.
Samhörigheten med det stridande och
frihets-älskande proletariatet besjunges
också i diktsamlingen "De tappra" (191S),
vars bakgrund är den ryska
revolutionen och striderna mellan röda och
vita i Finland. "Frihetens starka
ängel krönt över Ryssland går" är där
J:s övertygelse, men sedan blodbaden
följt i revolutionens spår, övergav han
1919 sin politiska radikalism för en
kvietistisk mystik, varjämte han snart
tog djupa intryck av Vilhelm
Ekelunds heroiska idealism. Kristi
person — i de tidigaste diktsamlingarna
framställd som frälsaren ur de sociala
missförhållandena — blir nu den
centrala gestalten i lians diktning ocli
mystik, och den sociala verkligheten
skjuts åt sidan för den andliga. Sin
väg från ångest och ovisshet ut till
ensamheten, där evigheten hägrar, har
lian i bekännelseform åskådliggjort i
samlingen "Under vårstjärnor" (1920;
2:a uppl. 1922), vars grundstämning
av stilla evighetslängtan
återkommer vid sidan av extatisk religiositet
i "Sånger och hymner" (1921) och
dagboksbladen "Det stilla året" (1923;
5:e uppl. 1930). Ehuru religiöst
omvänd var J. dock alltjämt invecklad
i en självuppgörelsens kamp, dikterad
av hans ställning ss. på samma gång
socialist utanför partipolitiken oeh
kristen utanför den officiella kyrkan
samt av den bitterhet och känsla av
hemlöshet, som hans därur uppkomna
isolering medförde. Denna
personlighetskamp, som även innebar en oviss
brottning med Gud, bildar den allt
mörkare bakgrunden till de följande
diktsamlingarna: "Havets klockor"
(1923), "Heden och havet" (1925),
"Släkt och bygd" (1926), den
polemiska "Franciskus med pilbåge" (1927),
som skrevs för att "förarga de stora",
"Kämpande tro" (1928), "Advent"
(1929) och "Vårt rike" (1931). Till en
avgörande kris leddes J. 1931, då
personliga motgångar tillstötte:
modern dog under tragiska
omständigheter, han själv blev svårt sjuk, och
hans äktenskap förolyckades. De båda
diktsamlingar J. därefter skrev,
"Malört" (1933) och "Stenarna blomma"
(1938), äro mera realistiska än de
tidigare, och åt hans personliga kamp ge
de förtätade uttryck. "Malört" är ett
mörkt vittnesbörd om själva krisen,
medan "Stenarna blomma", som i
ljusare ton förkunnar, att störst av allt
är sanningen, bl. a. rymmer gripande
tidsdikter med en spänd livstro trots
"fasornas år". — Om det personliga
bildningsproblemet publicerade J.
1921 den betydelsefulla essäsamlingen
"Vägledare"" (5 :e uppl. 1928) och en
volym kommentarer och meditationer
under titeln "Jag ocli vi" (1928). Sistn.
år utgav han antologin "Religiös
nutidsdikt", 1934 "Valda dikter" och
1937 den utsökta volymen "Blommor",
naturlyriska betraktelser över den sv.
floran. J:s "Samlade skrifter"
ut-gåvos i fem bd 1940. Postumt har av
sonen Bengt J. utgivits en volym
"Poesi och prosa" (1944). — I den
samtida sv. litteraturen intog J. under
större delen av sitt liv den
ensamståendes hållning. Liksom hans dikt
rymmer både världsfrånvänd idyll och
socialt patos, trots, ödmjukhet och bit-
Ragnar Jändel.
terhet, var han personligen både stolt,
vek och misstänksam. Han är
blommornas skald framför andra i vår
litteratur, en fin naturkännare och
stämningsmålare, men vad som främst
givit hans diktning dess spännvidd är
hans personliga konflikt, präglad av
allvar och ärlighet, sanningskrav och
renhetslängtan. — Gift 1) 1919—36
med Anna Eugenia Lind-, 2) 1936 med
Alice Lie. — Litt.: S. Arnér, "R. J.,
mystikern" (i Ord och Bild 1943); V.
Moberg och S. Arnér, "Hatets och
kärlekens diktare" (1946). R. A.
Jäppe Abrahamsson [Djäkn),
lagman, se Jeppe Abrahamsson, s. 55.
Järn, se Jern, Järnh.
Järnberg, se Jernberg, Jernbergh.
Järnefelt, ätt, vars äldste kände
stamfar Didrik Keldunck, bördig från
Tyskland och kapten i sv. sold, levde i
början av 1600-talet. Hans yngre son
Wiihelm Keldunck (f. 1617, † 1690),
slutligen överste för Västgöta-Dals
reg., kommendant på Karlstens
fästning och v. guvernör i Bohuslän,
adlades 1648 under namnet Jernsköld; hans
ätt utdog på svärdssidan med hans
ättling i fjärde led, tullinspektören vid
Danvikstull i Stockholm, kaptenen
Carl Johan Jernsköld (f. 1772, † 1827).
—- Didrik Kelduncks äldre son Johan
Keldunck († 1666), slutligen
överstelöjtnant, adlades 1651 under namnet
J. Två sonsons söner till denne,
bröderna vagnmästarelöjtnanten Olof
Anders J. (f. 1729. † 1788) och
fältväbeln Jacob Wilhelm J. (f. 1731, †
1787), blevo stamfäder för ättens i
Finland kvarlevande grenar. Olof
Anders J:s son, fänriken Johan Adolf J.
(f. 1763, † 1818), immatrikulerades
jämte sina bröder i Finland och sin
kusin 1818 på Riddarhuset i Finland.
En sonson till honom, August
Alexander J. (f. 1833, † 1896),
generallöjtnant i rysk tjänst, chef för
Generalstabens topografiska avd. och
guvernör i Kuopio län, blev far till a)
skriftställaren Arvid J. (f. 1861, †
1932), en av de främsta krafterna
inom den ungfinska rörelse, som på
1880- och 1890-talen eftersträvade
kontakt med moderna europeiska
strömningar, b) målaren prof. Eero
(Erik) Nikolai J. (f. 1863), en av
Finlands mest ansedda porträtt- och
landskapsmålare, c) dirigenten och
tonsättaren Armas J. (J. 1), gift
med operasångerskan Liva J., f.
Edström (J. 2), samt d) Aino J. (f.
1871), gift med tonsättaren prof. Jean
Sibelius. -— Namnet skrives på
riddarhusgenealogin Jernefelt, men de nu
levande ättegrenarna lia återupptagit
den ursprungliga stavningen
Järnefelt.
1. Järnefelt, Edvard Armas,
dirigent, tonsättare, f. 14 aug. 1869 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
