Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XIII
175
Karl XIII
senare storartade arbete pà
finansväsendets och försvarsmaktens
reorganisation. I okt. 1675 begav sig K.
till Jönköping och därifrån till
Vänersborg för att övertaga ledningen
av kriget mot Danmark.
Regeringens tyngdpunkt förflyttades
därigenom till konungens högkvarter, men
ärendenas behandling kom att i hög
grad påverkas av dragkampen
mellan de olika kotterierna i
fältkansliet, dä K. ännu var oerfaren och
starkt mottaglig för skiftande
personliga inflytelser samt dessutom främst
absorberades av den hotande militära
situationen. Krigshändelserna togo
till att börja med en katastrofal
vändning. Den sv. flottan, till vilken
K. närmast satte sitt hopp,
misslyckades med den dubbla uppgiften
att förhindra en dansk invasion i
Skåne samt att uppehålla
förbindelsen mellan moderlandet och
bastionerna i Tyskland, av vilka den ena
efter den andra invaderades av
fienden. Krisen nådde sin höjdpunkt
sommaren 1676 efter det olyckliga
sjöslaget vid Ölands s. udde, och K.
greps under trycket av de upprepade
motgångarna av en djup depression.
I denna situation beslöts, antagligen
genom förmedling av
änkedrottningen, för vilken K. alltid visade en stor
sonlig vördnad, samt fältkansliets
mest inflytelserike sekr. Erik
Lind-schöld, att kalla ned greve Johan
Gyllenstierna, rådets utan jämförelse
främsta kapacitet, till högkvarteret.
Denna händelse kom att få avgörande
betydelse. Med sin imponerande
personlighet vann Gyllenstierna snart
K:s oinskränkta förtroende, och
under de följ. åren kom han att intaga
ställningen som konungens förste
minister. En ljusning i danska kriget
inträffade i aug. 1676. Då K. ännu
icke ansåg sig tillräckligt stark för
att taga upp kampen mot den
fientliga huvudarmén, vände han sig mot
den styrka, som detacherats till
Halmstad, och efter en snabb framstöt
överraskade och slog han denna i
grund. Då framgången icke kunde
fullföljas, hade den ringa militär
betydelse, men den återgav K. hans
självförtröstan, ingöt en ny anda i
sv. armén och stärkte i hög grad
förtroendet bland det sv. folket till K:s
ledarauktoritet. På senhösten
övergick K. till offensiven efter att med
hjälp särskilt av Johan
Gyllenstierna och Erik Dahlbergh ha lyckats
sammandraga en ansenlig här till
s.-v. Småland. Sedan danskarna till
följd av den sv. framryckningen
brutit upp från sitt vinterkvarter vid
Rönneå, följde ett utdraget
manöverkrig, som hårt tärde på den sv.
arméns resurser. Slutligen fattade K.
det djärva beslutet att i en i och för
sig ofördelaktig situation leverera
batalj vid Lund (4 dec. 1676). Under
slaget begick K. det taktiska
missgreppet att inlåta sig i en alltför
omfattande förföljelse med sin segerrika
högra kavalleriflygel, men dennas
återkomst i sista stund till den hårt
trängda huvudarmén avgjorde
utgången, för vilken den inspirerande
verkan av K:s exempel
överhuvudtaget haft en utomordentlig
betydelse. Slaget vid Lund var ingalunda
avgörande för krigets utgång, men det
öppnade det rika Skåne som
provian-teringsbas för den sv. armén. Segerns
frukter sattes under de följande
krigshändelserna vid ett par tillfällen pä
spel genom K:s alltför heta
stridsiver, men segern vid Landskrona 14
juli 1677 och erövringen av
Kristianstad året därpå stärkte
svenskarnas ställning. Tvekampen med
Danmark slutade dock denna gång på
det hela taget oavgjord. Den
militära förtjänsten av att utgången
blev denna och icke ett katastrofalt
nederlag tillkommer i främsta
rummet K. och hans närmaste
generaler Simon Grundel-Helmfelt och
Rutger von Ascheberg. Tack vare Ludvig
XIV:s mäktiga stöd kunde det sv.
väldet genom fredssluten 1679 på
alla fronter återställas i praktiskt
taget oförändrat skick. Alliansen med
Danmark, som ingick som ett led i
fredstraktaten med denna makt och
var Johan Gyllenstiernas verk,
beseglades genom den
äktenskapsförbindelse mellan K. och den danska
prinsessan TJlrika Eleonora, som
avtalats redan före kriget. Bröllopet
ägde rum på Skottorps herrgård i
Halland 6 maj 1680. Den sv.
utrikespolitiken länkades efter Johan
Gyllenstiernas död i juni s. å. in på nya
banor. Under ledning av den nye
kanslipresidenten Bengt Oxenstierna,
som behöll sitt ämbete under hela K:s
regering, övergav Sverige sin
traditionella vänskap med Frankrike och.
närmade sig i stället Ludvig XIV:s
motståndare. K. ingrep icke i högre
grad i utrikespolitiken; den ledande
tanken för honom var fredens
bevarande, och genom att detta program
kunde förverkligas åstadkoms den
längsta fredsperioden i sv.
stormaktstidens historia. K:s regeringstid
domineras av de väldiga och inbördes
sammanhängande uppgifterna att
reorganisera finansväsendet och
försvarsmakten. I vad mån K. vid
genomförandet av detta program byggt
på Johan Gyllenstiernas planer är en
omtvistad fråga, som ännu icke kan
anses fullt klarlagd. Säkert är, att
K:s ledande roll vid 1680-talets
riksdagar, dä besluten om förmyndarräfs-
ten och reduktionen genomdrevos,
tidigare något överskattats. K. har
icke ingripit så i detalj dirigerande
och hans samspel med sina
anhängare på Riddarhuset har icke varit fullt
så välregisserat som förut antagits.
K. var dock den drivande kraften i
den stora omvälvningen tack vare sin
av alla erkända moraliska auktoritet.
Denna kom även till uttryck däri, att
det envälde, som redan tidigare
utbildats i krigsdiktaturens form,
genom olika ständerförklaringar på
1680-talets första riksdagar blev
statsrättsligt sanktionerat.
Reduktionen och förmyndarräfsten
fullföljdes under K:s regering till sina
yttersta konsekvenser och med en
skoningslös hårdhet, för vilken K.,
såsom i fallet Magnus Gabriel De la
Gardie, icke kan frånkännas det
största ansvaret. De personliga hänsynen
fingo för K. träda tillbaka för
kronans oavvisliga krav. Vid slutet av
hans regering var den stora aktionen
i huvudsak genomförd. Resultatet
var, att statsfinanserna sanerats
ehuru visserligen på den föråldrade
naturahushållningens grund. Med
hjälp av de reducerade hemmanen och
det 1682 beslutade ständiga
knektehållet hade en stående armé byggts
upp, och en stark flotta med den nya
stationen i Karlskrona som
medelpunkt hade skapats under
generalamiralen Hans Wachtmeisters
ledning. Under upprepade resor genom
landet var K. outtröttligt verksam
för att mönstra och exercera den
indelta arméns olika formationer. I
förhållande till förvaltningen var K.
en sträng och fordrande arbetsgivare,
som höll sitt vakande öga även över
de minsta detaljerna och strängt
reagerade mot det florerande
mutväsen-det. Under hans tid organiserades
Statskontoret (1680) och
Kammarrevisionen (1695, sedermera
Kammarrätten) som självständiga ämbetsverk.
I den anda av sträng övervakning och
hushållning, som utmärkte K:s
regim, skapades en
ämbetsmannatradi-tion av uthållighet och
pliktuppfyllelse i statsnyttans tjänst, som
bestod provet under den följande tidens
hårda påfrestningar. Omutlig
rättrådighet var ett för K. utmärkande
drag. Han besjälades av en djup
vördnad för lagen och en stark känsla för
allas lika rätt. Hans regeringstid har
haft stor betydelse för rättsväsendets
utveckling. År 1686 tillsattes en
lagkommission, vars slutliga resultat
blev 1734 års lag. Om K. själv har
sagts, att han "i humanitet och
fullständig frihet från all byråkratism
—• likaväl som i samvetsgrannhet och
upphöjd rättvisa — framstår såsom
ett mönster för alla domare" (B. Wed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
