Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Fredrik - Karl Gerhard, skådespelare, revyförfattare, teaterdirektör, se Gerhard - Karl jarl (den döve), se Folkungaätten - Karl Knutsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Gerhard
189
Karl Knutsson
farenhet och den allmänna motviljan
mot Görtz. Han begav sig våren 1719
till n. Tyskland och därefter till Wien
och lyckades genom kejsarens
förmedling av Danmark återvinna Holstein
men ej Slesvig. Åren 1721—27
vistades han i S:t Petersburg. Peter I och
Katarina I utnyttjade honom gärna i
sin nordiska politik, och i Sverige
hoppades många att genom honom kunna
uppnå politiska vinster i
förhållandet till Ryssland. Ett parti, det
holsteinska, var på de sv. riksdagarna
1723 och 1726—27 verksamt för hans
intressen. Det lyckades 1723
genomdriva, att han från Sverige
tillerkändes ett årligt underhåll på 50 000 dlr
smt samt titeln "kunglig höghet",
varjämte det antyddes, att han skulle
bli ihågkommen vid ett framtida
kungaval. Även i det efter riksdagen
avslutade sv.-ryska försvarsförbundet
tillgodosågos hans intressen, och han
förmäldes 1725 med Peter I:s dotter
Anna. Sedan det holsteinska partiet
i Sverige slagits ned 1727 ocli den
ryska tronföljden s. å. avgjorts till
K:s nackdel, bosatte hän sig i Kiel.
Han lyckades aldrig äterfå Slesvig,
som 1732 även av Ryssland erkändes
som dansk besittning. — K:s son
Karl Peter Ulrik blev senare tsar
Peter III. I. Sth.
Karl Gerhard, skådespelare,
revyförfattare, teaterdirektör, se Gerhard.
Karl jarl (den döve), se
Folkungaätten.
Karl Knutsson, konung, f. 140S
eller 1409, † 15 maj 1470 i
Stockholm. Föräldrar: riddaren Knut
Tordsson (Bonde) och Margareta
Karlsdotter (sparre). Om K:s ätt se Bonde.
— Såväl på fädernet som på
mödernet tillhörde K. rikets förnämsta
ätter; själv synes han ha varit
särskilt angelägen om att framhäva sin
härstamning från morfadern, marsken
Karl Ulvsson, tillhörande den under
1300-talet mycket framträdande
Tof-taätten. Förmodligen erhöll han en
jämförelsevis omsorgsfull
uppfostran, fastän hans namn icke kan
spåras i matriklarna från något av
kontinentens univ. År 1429 trädde K. i
besittning av det småländska
Fågelvik som sitt rätta möderne;
därigenom och på grund av andra
godsförvärv torde han ha framstått som
en av landets förmögnaste och mest
representativa frälsemän redan vid
tiden för utbrottet av Engelbrekts
frihetsrörelse 1434. Till denna
anslöt han sig hösten s. à. genom att
deltaga i en — f." ö. misslyckad ■—
militär expedition till Stegeholm.
Vid sitt ställningstagande i fejden
kan han ha påverkats av mot
unionsmonarken fientliga traditioner
inom sin dåv. hustrus, Birgitta Tures-
Karl Fredrik. Målning (detalj) av D. von
Krafft 1718.
dotters (Bielke), släkt; hon var
nämligen dotterdotter till den 1410 på
kung Eriks beivrande avrättade
jord-drotten Abraham Brodersson
(tjurhuvud). Då kung Erik i okt. 1435
ingick förlikning med svenskarna,
utsåg han K. till marsk, men detta
avhöll icke denne från att på
nyåret 1436 ansluta sig till den
åter-uppblossande sv. frihetsrörelsen, inom
vilken han kom att företräda den mera
aristokratiska fraktionen. Av sina
ståndsbröder valdes han också till
rikshövitsman med förbigående av
Engelbrekt, men en revision av valet
tillförsäkrade den senare en
ledarplats vid K:s sida i den förestående
kampen. Engelbrekts plötsliga död på
våren 1436 gav K. friare händer men
framkallade också skärpt misstro mot
hans planer och ökad splittring i
landet, Engelbrekts forne vapendragare
Erik Puke angrep den främst av K.
och drotsen Kristiern Nilsson (Vasa)
företrädda aristokratiska regimen
genom att ställa sig i spetsen för ett
uppror, uppburet av de lägre
samhällsgrupperna i Svealand, men K.
slog ned det med stränghet, och Puke
avrättades i början av 1437. Då kung
Erik visade sig allt. omöjligare som
unionsmonark, syntes K:s ställning i
Sverige bli starkare; i okt. 1438
kunde han genomdriva sitt val till
riksföreståndare på ett av de för skedet
karakteristiska, brett lagda
riksmöten, som han, i likhet med
Engelbrekt, förstod att nyttja för sina
syften. Men K. kände sin maktutövning
hejdad av de fiender han hade bland
eina egna ståndsbröder, och hans
avsikt att bli Sveriges konung skulle
denna gång omintetgöras av Nordens
unionsvänliga herrar och prelater, i
Sverige främst representerade av
ärkebiskop Nils Ragvaldsson och biskop
Tomas av Strängnäs. Då K. på ny-
året 1439 lät fängsla Kristiern Nilsson,
framkallade han hos denne och dennes
yngre fränder inom Oxenstiernaätten
en för honom själv ödesdiger
fiendskap. Kung Eriks sista allvarliga
försök, sommaren 1439, att återtaga
sitt sv. rike tillbakavisades av K:s
och de sv. unionsvännernas
samregering, som också lyckades återvinna
största delen av landet, men K. fick
inte desto mindre finna sig i att vika
för de sv. och danska
unionspartiernas nye nordiske tronkandidat,
Kristofer av Bayern. Ilan gjorde det mot
drygt ekonomiskt vederlag —
Finland och stora delar av ö. Sverige i
förläning — men hans politiska
nederlag var ett faktum. -— Under
Kristofers korta regering i Sverige satt
K. som hövitsman på Viborg,
Finlands östligaste fäste. Fastän den
nye unionskonungen på Kristiern
Nilssons och andras inrådan snart
berövade honom en god del av vad som
lovats honom, intog han liksom
åtskilliga av sina föregångare på
Viborgs slott en jämförelsevis
självständig ställning där och utövade en
initiativrik verksamhet. Han
intresserade sig för Finlands inre
angelägenheter — bl. a. är en gränsreglering
mellan Tavastland och Savolaks
knuten till hans namn -— samtidigt som
han strävade efter att skapa sig ett
godskomplex inom landet. Tidvis
synes han också lia deltagit i striden
mot Novgorod, och han skaffade sig en
orientering i baltiska spörsmål, som
han sedermera ss. konung skulle söka
draga nytta av. Då liksom senare var
ban verksam som köpman. På Viborgs
slott höll lian ett praktfullt hov. Frän
det egentliga Sverige och dess
angelägenheter synes han under dessa år i
stort sett ha hållit sig borta; på
sommaren 1446 deltog lian dock i
Gotlandsexpeditionen, som emellertid
inte, som svenskarna önskade,
utmynnade i att ön övergick från Erik av
Pommern till Sverige utan endast i
en privat överenskommelse mellan
den dåvarande ocli den förutvarande
unionskungen. — Då Kristofer
avlidit i jan. 1448, infann sig snart
därefter K. i Stockholm i spetsen för en
ansenlig truppstyrka. Han lyckades i
juni s. å. bli väld till Sveriges konung
och hyllades vid Mora sten. Som
konung strävade han efter att stärka
sin ställning inåt samt att utåt
stabilisera och vidga det sv. riket. Fr. o.
m. hösten 1448 fick han emellertid en
farlig motståndare i Danmarks
nyvalde konung, Kristian I, och
tvekampen dem emellan, förd med krigets
eller diplomatins vapen, fyllde så
gott som hela återstoden av K:s
levnad. Iv:s försök att återförena
Gotland med Sverige misslyckades — ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
