Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Knutsson - Karl Kristiernsson, hövitsman, se Vasaätten - Karl Magnusson - Karl Magnusson, riddare, riksråd, se Ekaätten - Karl Ormsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Knutsson
190
Karl Ormsson
återgick till Danmark — och likaså
hans planer att vinna Norge; i nov.
1449 kröntes han visserligen till norsk
konung i Trondheims domkyrka, men
året därpå blev Kristian herre i
landet. Det sv.-danska mötet i Halmstad
1450, som gav en bekräftelse åt
denna händelseutveckling,
uppenbarade bräckligheten i K:s ställning
såväl utrikes- som inrikespolitiskt. K:s
försök att vinna inflytande i
östbaltikum ledde ej heller till framgång, så
mycket mindre som han blott med
yttersta svårighet förmådde värja
sig i de fejder mot Kristian, som
började 1451, och som sedermera med
något avbrott skulle räcka till hans
första detronisering 1457. Kristian I
kunde i dessa strider draga fördel av
Danmarks strategiskt förmånliga
läge och av nyttiga förbindelser inom
Nordtysklands furstevärld. K.
däremot, som kämpade även mot en
alltmer svårbemästrad inhemsk
opposition, kunde inte mobilisera sitt rikes
alla krafter i kampen. I början av sin
regering lyckades han visserligen
genom sin emissarie Birger Månsson få
till stånd en förmånlig kontakt med
den romerska kurian, men i
Östbaltikum lyckades han inte hävda sin
position mot Kristian, trots att han
han-dels- och utrikespolitiskt stod nära den
part, Danzig-Polen, som under
1450-och 1460-talen bar hem segern i den
stora uppgörelsen i Preussen. — Inom
den sv. aristokratin hade K. sina
oförsonligaste motståndare bland
medl. av Oxenstiernaätten, och under
ledning av en av dessa, ärkebiskop
Jöns Bengtsson, drev den väpnade
oppositionen i febr. 1457 K. ur
landet. Han begav sig till Danzig, dit
ban anlände vid en dramatisk
tidpunkt i fejden mellan Tyska orden
och dess motståndare; genom att
utlåna en större penningsumma till
Danzig hjälpte han denna stad och
dess förbundna till seger och erhöll
för egen del det lilla kustområdet
Putzig som pant. Under hela
Kristians tid som konung i Sverige (1457
—64) vistades K. i Västpreussen,
under synnerligen ovissa och prövande
omständigheter. I aug. 1464
återkallades han likväl till Sverige, sedan
Kristian fördrivits, men blott för att
på nyåret 1465 åter nödgas lämna sin
krona. Denna gång drog han sig
undan till Raseborgs slott i Finland.
I nov. 1467 blev han för tredje gången
konung och fick vara det till sin död,
men han var numera blott ett namn i
den nationella propagandans tjänst.
Under dessa hans sista år stödde hans
svärson sedan 1466, Ivar Axelsson
(Tott),och hans unge kraftfulle
medhjälpare Sten Sture d. ä. hans tron.
Striderna med Danmark fortsatte un-
der K:s återstående livstid. -— K. var
under den långa tidrymden av över
150 år den ende svenskfödde av
landets monarker, och de problem, som
känneteckna hans motgångsfyllda
bana, möta till stor del även hos hans
närmaste inhemska föregångare och
efterföljare på den sv. tronen, Magnus
Eriksson och Gustav Vasa. K. förde
en stram politik såväl gentemot
Danmark som mot hanseaterna. Han
sökte genomföra ordning i myntväsendet.
Genom en reduktion, företagen 1453
—54, ville han tillgodose kronans
starka inkomstbehov; den
verkställdes under ledning av hans måg,
hovmästaren Erik Eriksson
(Gyllenstierna) och hans kansler, Nicolaus
Ryting, den senare en repr. för den i
Europa allt vanligare typen av
juridiskt skolade fursterådgivare. Sin
makt inom Sverige sökte K.
stabilisera genom omfattande godsförvärv,
om vilka man ännu kan bilda sig en
uppfattning genom att studera hans
ordentligt förda jordeböcker. K.
synes emellertid knappast ha varit
någon verkligt skicklig politiker;
Sturarnas eller Gustav Vasas hand med
folket hade han inte. Hans gärning
blev märklig främst därför, att den
så tydligt ställdes i den från unionen
separerande svenskhetens tjänst, och
hans regeringstider beteckna därför
etapper på vägen mot det definitiva
nationella kungadömet. Han blev den
förste i vår historia, som medvetet
inriktade sig på att, i eget intresse,
stimulera nationalkänslan genom att
vända den mot andra folk, främst
mot danskarna. K., som inte hade så
stor framgång i sin politiska
verksamhet, hade det dock så mycket
mera i sin politiskt-historiska
propaganda: han fick eftervärlden att se
sv. historia från förra hälften av
1400-talet ungefär på det sätt, som
han önskade. I hans kansli och i
Stockholms gråmunkekloster utvecklades
en historisk författar- och
samlar-verksamhet, som blivit av avgörande
betydelse för vår kunskap om
senmedeltidens sv. historia.
Sammanställningen av de fortlöpande
rimkrönikor, Erikskrönikan,
Förbindelsedikten och Karlskrönikan, vilka
omspänna sv. historia från 1200- till
140*0-talet, tillkom genom hans försorg, och
de två senare författades pä hans tid
(även om vissa partier av
Karlskrönikan gå tillbaka på äldre
förarbeten). Den s. k. prosaiska krönikan, det
första försöket till en sv. rikshistoria
och av betydelse för vår senare,
"götiskt" färgade historieskrivning, har
väsentligen utarbetats i K:s kansli. —
Gift 1) 1428 eller 1429 med Birgitta
Turesdotter (Bielke), f 1436; 2) 1438
med Katarina Karlsdotter (gumse-
hufvud), † 1450; 3) 1470 på
dödsbädden med sin frilla Kristina
Abrahamsdotter, varigenom han
legitimerade sin ende då levande son, Karl
Karlsson. — Litt.: C. G. Styffe,
"Bidrag till Skandinaviens historia ..."
(2—3, 1864—70); Kj. Kumlien "K.
K:s politiska verksamhet 1434—
1448" (1933) och "K. K. i Preussen
1457—64" (i Vitt. akad:s handl. 46:2,
1940); G. Carlsson, "Senare
medeltiden. I. Tidsskedet 1389—1448"
("Sveriges historia till våra dagar",
3:1, 1941); densamme, "K. K:s
testamente" (Hist. tidskr. 1943); S. Kraft,
"Senare medeltiden. II. Tidsskedet
1448—1520" ("Sveriges historia till
våra dagar", 3:2, 1944). Kj. K.
Karl Kristiernsson, hövitsman, se
Vasaätten.
Karl Magnusson, biskop, † 8 aug.
1220 i Estland. Föräldrar:
stormannen Magnus Minnesköld och Ingrid
Ylva. Broder till Birger jarl och Bengt
Magnusson, den senare K:s
efterträdare som biskop. Om K:s ätt se
Folkungaätten. -—• K. blev biskop i
Linköping 1216. År 1219 assisterade han vid
Johan Sverkerssons kröning i
Linköpings domkyrka. Att akten förlagts
dit, berodde på att K. haft en ledande
position under konungens
minderårighet; på viss riksmyndighet tyder
hans titel "med Guds nåde den
linco-pensiska kyrkans biskop och min
herres, konung Johans, kansler". Vid
kröningen fann Johan anledning att
taeka honom för den kärlek och
trofasthet, som han i med- och motgång
visat sin herre. Såsom stiftschef även
på Gotland var K. intresserad i
Öster-sjöpolitiken. I östbaltikum gjorde
sig tyska korsriddares, biskopars och
köpmäns kolonisationsintressen
gällande vid sidan av danska,
novgoro-diska och litauiska
expansionsdrömmar. Ett danskt "korståg" till n.
Estland 1219 manade till efterföljd, och
på sommaren 1220 landade en sv.
flotta under konung Johan vid
Estlands västkust. Efter flottans
hemfärd kvarstannade K. med en
garnison i borgen Leal. Den 8 aug. 1220
överfölls borgen av öselborna, och
nästan hela besättningen nedhöggs.
K. var bland dem, som "fingo gå bort
till martyrernas skara". —- Litt.: S.
Kraft, "Linköpings historia" (1,
1946). S.Kft.
Karl Magnusson, riddare, riksråd,
se Ekaätten.
Karl Ormsson (gumsehuvud),
riddare, riksråd, † fore 25 sept. 1449.
Son till Orm Folkesson. — K.
tillhörde en frälsesläkt från
Västergötland, där han bl. a. ägde Stora
Bju-rum. Liksom flera andra världsliga
herrar biträdde han den opposition
mot unionskungen Erik av Pommern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
