Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristler, Hans Jakob - Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristofer
350
Kristofer
des under hans ledning det bekanta
stockholmspalatset Makalös (brunnet
1825), som med sina hörntorn, yttre
arkader och sin egendomliga
takkonstruktion introducerade en
östeuropeisk palatstyp i Stockholm. Fr.
o. m. 1639 byggde han lantslottet
Jakobsdal (det nu helt ombyggda
Ulriksdal), ett av de tidigaste ex.
i Sverige på den sedermera sä
vanliga tredelade herremansanläggningen
med corps-de-logis och flyglar. På
stilistiska grunder har till honom förts
slottet Karlberg, som det tedde sig
före Jean de la Vallées nybyggnad.
K. gjorde vidare en betydelsefull
insats genom utbyggnaden av Tyska
kyrkan i Stockholm (1636—38),
Varvid byggnaden erhöll den postgotiska
karaktär, som den fortfarande
uppvisar. År 1643 återvände K. till
Strassburg, varifrån han med sin
farbroder Ivan K. begav sig till Moskva
för att träda i tsarens tjänst. Han
uppgjorde projekt för den första
större stenbron över floden Moskva,
vilken dock kom till utförande först
efter hans död. Han lär även ha
projekterat byggnader för klostret
Troit-se-Sergieva och i staden Novgorod. —
Litt.: S. Karling, "När Makalös
byggdes" (S:t Eriks årsbok 1931); M.
Liljegren, "Kring H. J. K." (Rig
1946). M.L—n.
Kristofer, svensk-dansk-norsk
konung, f. 26 febr. 1416 i Tyskland, †
troligen 5 jan. 1448 i Hälsingborg.
Föräldrar: hertig Johan av Pfalz-Neumarkt
och Katarina, syster till Erik av
Pommern och adoptivdotter till drottning
Margareta. En ättling i sjätte led till
en farbror till K. var Johan Kasimir,
stamfader för Pfalziska ätten i
Sverige. —- K:s uppväxttid förflöt i det
av fadern styrda pfalziska territoriet
i n. Bayern. Redan tidigt nyttjades K.
i diplomatiska och krigiska värv. I
särskild grad påkallade de i närheten
av Oberpfalz rasande husitkrigen hans
uppmärksamhet; 1438 deltog han i ett
fälttåg mot polacker och böhmare.
Hans intresse för ocli kunskap om
Nordens länder torde ha förmedlats av
modern, tack vare vilken ett
birgittin-kloster grundades i Gnadenberg vid
Nürnberg; så tidigt som 1434, vid
aderton års ålder, erhöll K. en inblick
i den politiska situationen vid
öster-sjön genom att närvara vid
Vording-borgmötet mellan konung Erik och
hanseaterna. Efter att några år ha
innehaft en post vid det tysk-romerska
kejsarhovet kallades K. 1438 av de
danska stormännen att efterträda sin
morbroder Erik som Danmarks
konung; hans tronkandidatur torde ha
omfattats med sympati av det
tyskromerska rikets dåv. statsöverhuvud,
konung Albrekt II, liksom av Lybeck.
I Sverige lanserades han tidigt av
några ledande prelater inom
unionspartiet, ärkebiskop Nils Ragvaldsson
och strängnäsbiskopen Thomas. I juli
1439 hyllades K. i Köpenhamn som
Danmarks riksföreståndare oeh i april
1440 på Viborgs landsting som dansk
konung. På en herredag i Tälje i okt.
1439 bestämde sig svenskarna för K.,
säkerligen mot riksföreståndaren Karl
Knutssons vilja; i verkligheten
beredde denne i samverkan med
unionspartiet under dessa år vägen för K.
genom att driva ut konung Eriks
kvarvarande anhängare ur riket. Ännu
låg emellertid inte K:s väg till den
sv. kungakronan klar, men med stor
skicklighet synes han lia bemästrat
de svårigheter, som återstodo. Av
betydelse för hans ställning i Sverige
blev, att han i förening med
hanseaterna sommaren 1440 lyckades
avvärja den krigiska framstöt, som
hertigen av Burgund och de holländska
städerna i konung Eriks intresse — men
mot den vendiska liansans — gjorde
mot Öresund. På nyåret 1441 vann han
under ett sammanträffande i
Halmstad Karl Knutsson, den främste med-
Kristofer. Detalj ur handskrift i Cabinet des
estampes, Paris.
tävlaren om Sveriges krona, för sint
sak genom att bekräfta sina tidigare
givna löften om rikliga
kompensationer i form av förläningar.
Samtidigt kunde lian också, med Karls
hjälp, draga över på sin sida Eriks
sista mera framträdande anhängare
i Danmark, riddaren Axel Pedersen
(Tott) på Varberg. Den 26 april s. å.
avgav K. en försäkran till
Sverigesfolk, som däri lovades frihet och
trygghet, säkerligen i
överensstämmelse med de krav därpå, som
tidigare framlagts från sv. sida. Sedan
K. på sommaren 1441 slutit fred med
holländarna och givit Hansan dess
privilegier i Danmark, avreste han
till Sverige. Vid Karl Knutssons sida.
intågade ban i Stockholm, vars slott
nu överlämnades till honom, och på
Mora äng valdes han till konung 13’
sept. 1441. I samband med kröningen
slogos sjuttiosex ädlingar till riddare,
Sveriges kyrka erhöll ett stort
privilegiebrev. — Under K:s korta
regering i Sverige — något mera än sex
år — återupplivades unionen mellan
Nordens riken under delvis nya
betingelser. På flera sätt drog K.
lärdom av sina föregångares öde ooh
vistades själv långa perioder i landet.
Han tillsatte svenskar som styresmän
över sv. län och visade genomgående
stort intresse för sitt sv. rike: i maj
1442 stadfäste han t, ex. en ny och på
väsentliga punkter reviderad
redaktion av Sveriges landslag, som
erhållit hans namn. I Finland utövade
Karl Knutsson som Viborgs
styresman en självständig
regeringsverksamhet, och några bevarade urkunder
ge en antydan om att herrar ur
hög-frälsets krets i K:s frånvaro fått
avgöra vissa ärenden. Karl Knutssons
förläningar inskränktes efter en tid
starkt, vilket hos denne utlöste en
häftig bitterhet mot K. De bevarade
dokumenten äro emellertid alldeles
för otillräckliga för att ge
tillfredsställande belägg för karaktären av
K:s regeringstid i Sverige;
bedömningen försvåras även av att denna
tid var så kort. Man vet inte, om den
utlovade stadfästelsen gavs på K:s
kungaförsäkran åt
svenskarna—kanske blev den genom
landslagseditionen onödig. Det är tydligt, att K.
skickligt förstod att spela ut olika
intressen oeh maktgrupper i Sverige
mot varandra. De viktigaste slotten
växlade i varje fall ofta innehavare
under hans tid. K:s problem som
unionsmonark blev i stort sett
desamma som tidigare och senare
unionsmonarkers. Han var angelägen att
skapa sig en dominerande
maktställning i östersjöområdet, och hans
utrikespolitiska intressen voro utan
tvivel både livliga och mångsidiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
