Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ladau, Gustaf Vilhelm - Læma, se Läma - Læstadius, släkt - 1. Læstadius, Lars Levi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Læma
400
Laestadius
häktningsorder utfärdades mot dettas
medl., nämndes väl ej L., men lian
måste lia känt sin ställning osäker,
och hans vän K. H. Klick kunde
övertala honom att delta i flykten till
Ryssland i jan. 1789. S. å. i okt.
dömdes han av Krigskollegium att mista
liv, adelskap och gods. L. gick i rysk
tjänst, bevistade polska kriget 1794
och tog därefter avsked. Han levde
sedan som privatman i det Viborgska
guvernementet. Under 1808—09 års
krig gjorde han sig nyttig för
ryssarna och åtföljde den ryske
överbefälhavaren Buxhoevden till Finland
som dir. för dennes civila kansli. Han
återinsattes inom Finland i sina
adliga rättigheter, och även i Sverige
upphävdes domen över honom (1810).
S. å. förordnades han till dir. för
postverket i Finland, och 1812 blev han
led. i regeringskonseljens (senatens)
ekonomidep. År 1817 utnämndes han
till statsråd och 1822 till verkligt
statsråd. Bland de ledande i Finland
under den första ryska tiden slöt han
sig till J. F. Aminoff, G. M.
Sprengtporten och J. A. Jägerhorn och
motarbetade efter brytningen med
Armfelt 1812 dennes reformplaner. L.
försummade intet tillfälle att ställa sig
väl med den ryska regimen, som till
tack gynnade honom i ekonomiskt
avseende. Som chef för postverket hade
han rika möjligheter att förse den
ryska ledningen med nyheter. L. hade
i vida kretsar i Finland dåligt
anseende och synes ha varit en intrigant
och streberaktig natur. — Gift 1)
1804—17 med Amalia Helena von
Vegcsack; 2) IS 17 med Fredrika Sofia
Fock. T. II.
Læma, se Läma.
Læstadius, släkt, vars äldste med
visshet kände stamfar var bonden i
Lästa bv i Ytterlännäs skn i
Ångermanland Nils Olofsson. Släktnamnet
L. antogs efter födelseorten Lästa av
hans son, kyrkoherden i Arjeplog i
Lappland Johan L. (f. 1615, † 1697).
Den äldste och den yngste av dennes
söner ändrade släktnamnet till
Læs-tander; de voro a) klockaren i Piteå
skn Anders Læstander (f. 1658, †
1743), vars sonsons son
skeppstimmermannen Christoffer († 1S29), som
antog namnet Boström, blev far till
filosofen Christopher Jacob Boström,
och b) klockaren i Arjeplog Olof
Læstander (f. 1672, † 1765). Bland Johan
L:s övriga barn, som bibehöllo sitt
släktnamn, märkas a) Agatha
Læsta-dia (f. 1667, † 1748), som i gifte med
kyrkoherden Per Noræus Fjellström
blev mor till prosten i Lycksele, lapske
filologen Pehr Fjellström (bd 2, s.
523), samt b) kyrkoherden i Silbojokk
(nu ingående i Arjeplogs skn) Johan
L. (f. 1664, † 1730). Dennes son,
kvrkoherden i Arjeplog Johan L. d. y.
(f. 1700, † 1755), gifte sig med
Katharina Gran (f. 1719, † 1796), som var
av lapsk härkomst. Bland deras barn
märkes smältaren vid Nasa silververk
i Arjeplogs skn, bergsfogden Carl L.
(f. 1746, † 1832). Denne hade bl. a.
följande söner: i första äktenskapet
komministern i Kvikkjokk i Lappland Carl
Erie L. (f. 1775. † 1817), i andra
äktenskapet (med Anna Magdalena
Johansdotter av lapsk börd)
väckelsepredikanten och botanisten Lars Levi
L. (L. 1) och prästen och förf. Petrus
L. (L. 2). Carl Erie L:s äldste son,
kronolänsmannen i Piteå skn Carl
Niclas L. (f. 1807, † 1854), blev farfar till
f. d. jägmästaren i övre Norrbottens
distrikt Herman Filip L. (f. 1881). En
sonsons son till L. 1 är regissören och
förf. Lars Levi L. (L. 3).
1. Læstadius, Lars Levi,
väckelsepredikant, botanist, f. 10 jan.
1800 i Jäckvik, Arjeplogs skn, Norrb.
län, † 21 febr. 1861 i Pajala i Pajala
skn, samma län. Föräldrar:
bergsfogden och nybyggaren Carl L. och
Anna Magdalena Johansdotter. —
Efter privata studier hos sin
halvbror, komministern Carl Erie
Laestadius i Kvikkjokk, genomgick L.
Härnösands gymnasium och blev student vid
Uppsala univ. 1820. Där studerade
han med stor framgång botanik men
övergick 1824 till teologiska studier
och prästvigdes 1825 i Härnösand.
Han tjänstgjorde först i hemförs.
Arjeplog, men redan 1826 blev han
kyrkoherde i Karesuando. Han
stannade där till 1849, då han tillträdde
kyrkoherdetjänsten i Pajala, där han
verkade till sin död. — Sina
botaniska, främst floristiska och
växtgeografiska, intressen odlade L. under
vidsträckta forskningsresor inom alla
sv. lappmarker och (närliggande delar
av Norge, varjämte han 1822 i
botaniskt syfte tills, med G. Wahlenberg
vistades i Skåne. Han blev en utmärkt
kännare av n. Skandinaviens, särskilt
Lapplands, högre växtvärld och åtnjöt
internat, anseende för sina kunskaper
och sina många fynd på fjällflorans
område. Han publicerade en rad avh.
över lappländska fanerogamer,
medarbetade i Wahlenbergs, Elias Fries’
och Hartmans floraarbeten samt
utförde omfattande undersökningar
(publicerade först av II. V. Rosendahl i
Botaniska notiser 1916) över
mång-formiglieten hos fräkensläktet
(Equi-setum). Därjämte utgav han bl. a.
"Om möjligheten och fördelen af
allmänna uppodlingar i Lappmarken"
(1824) samt ägnade studier åt lapsk
kultur. L. invaldes 1839 i Vet. soc. i
Uppsala. Hans herbarium inköptes av
Vet. akad. och förvaras i Riksmus.
Efter honom är växtsläktet Lsestadia
uppkallat. — Sin liårdarbetade förs.
skötte L. med stort nit och
företog där ofta strapatsfyllda
ämbetsresor för att kontrollera och stärka
lapparnas kristendomskunskap. Mot
det rådande moraliska förfallet bland
nomaderna kunde han emellertid föga
uträtta. Särskilt var det lapparnas
dryckenskap, som plågade honom, då
han i denna last med rätta såg ett
dödligt hot mot lapparnas ekonomi
och hela bestånd. I Karesuando fick
L. bevittna, hur hans församlingsbor
gingo direkt frän gudstjänsten till
krogen, som drevs av hans egen
klockare. Vändpunkten kom genom L:s
egen förvandling. Han hade av
personliga sorger och sjukdom förts till
större andlig fördjupning, ocih den
avgörande omvändelsen kom 1844
genom påverkan från en repr. för det
norrländska läseriet, en lappflicka vid
namn Maria, om vilken han säger, att
lion hade erfarenheter i nådens
ordning, vilka han ej förut hört talas
om. Genom denna erfarenhet nådde
L. själslig jämvikt och visshet om sin
frälsning ocli kallelse. Hänsynslöst
gick han nu till rätta med sitt
föregående liv, som han fann vara
onyttigt och färgat av högfärd och
ärelystnad. Under denna dom föll också
hans vetenskapliga arbete, överhuvud
framträdde nu hos L. ett drag av
kulturfientlighet, som alltjämt
präglar den väckelse, vilken efter honom
kallas læstadianismen. Efter
omvändelsen inriktade han sig medvetet på
att låta allt tjäna den prästerliga
uppgiften och kallelsen. En ny ton,
en intensivare glöd präglade hans
förkunnelse. Den karakteriseras av en
sträng logik, varigenom syndaren
skulle pressas att inse sitt läge, att
bli ödmjuk och tillgänglig för den
frälsande nåden. L:s predikosätt
utmärkes av drastiska liknelser,
mustiga ord och vändningar, som på en
nutida läsare ofta verka chockerande
och många gånger osmakliga. Men sitt
syfte att göra intryck och väcka de
sovande vann han. Från 1845 började
en väckelse gå fram över hans förs.
Människorna skakades av den mörka
och lidelsefulla förkunnelsen, som
obarmhärtigt avslöjade den
mänskliga skröpligheten. Mot denna mörka
bakgrund framstod nådebudskapet
desto ljuvligare. Detta var
förutsättningen för extasen, som yttrade sig
i gråt och klagan, i häftiga
kroppsliga rörelser, i tungomålstal och
oartikulerade läten. L. betraktade dessa
utomordentliga verkningar av sin
förkunnelse som tecken på den helige
Andes närvaro, de blevo
"nådemärken". Väckelsen visade sina resultat
i en fullständig omsvängning i
levnadssätt och seder, som väckte upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
