Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Larcén, Elsa - L’Archevêque, Pierre Hubert - Lars Nilsson, diplomat, se Tungel - Lars Olofsson, krigare, fogde, se Björnram, bd 1 s. 350 - Lars Pedersson - Lars Siggesson, riksråd, se Sparre - Larsell, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Larcheveque
466
Larsell
var 1930—34 engagerad som
sångerska där. Under denna tid sjöng lion en
rad kontraaltpartier och ett eller annat
mezzosopranparti; till hennes
repertoar hörde bl. a. Marit i "Den
flygande holländaren", Magdalena i
"Mäs-tersångarna", Sehwertleite i
"Valkyrian", Första nornan i "Ragnarök",
Ulrica i "Maskeradbalen", Azucena i
"Trubaduren", Amman i "Boris
Go-dunov", Unn i "Arnljot" och Brita i
"Kronbruden". En enda gång fick hon
försöka sig i ett dramatiskt
sopranparti — Ortrud i "Lohengrin" 1933 —
men operans dåv. chef, Forsell, fann
ingen användning för hennes
voluminösa stämma, och hennes kontrakt
förnyades ej. Vid Reichsoper
(Deut-sches Opernhaus) i Berlin blev hon
1934 omedelbart engagerad och
anförtroddes där, överraskande nog, en rad
stora dramatiska sopranpartier,
vilkas glansfulla absolverande ställde
henne i första ledet bland Tysklands
operasångerskor. Hon har sålunda
bl. a. sjungit Mozarts Elektra i
’Tdo-meneo" och Donna Anna i "Don
Juan", Leonora i "Fidelio", Wagners
Venus, Ortrud, Isoide, Brünnhilde och
Kundry, Santuzza i "Cavalleria
rusti-cana", Martha i "Låglandet" och
Fältmarskalkinnan i
"Rosenkavaljeren". Hon har gästspelat på
Scala-operan i Milano (som Brünnhilde i
"Siegfried") 1939 samt i många tyska
städer. — Med sin stora ocli
glansfulla stämma, sin goda diktion och
ärliga, sympatiska konst har L.
förvärvat sig ett gott namn, särskilt som
Wagnersångerska. År 1937
utnämndes lion till tysk kammarsångerska.
Sedan 1944 är hon åter bosatt i
Stockholm, och hösten 1945
medverkade hon i O. Lindbergs "Requiem" i
Konsertfören. — Ogift. P. H. T.
Larcheveque, Pierre Hubert,
bildhuggare, f. 1721 i Nimes i
Frankrike, † 25 sept. 1778 i Montpellier. —
L., vars tidigare
levnadsomständigheter icke äro kända, erhöll på
1740-talet konstnärlig utbildning hos
skulptören Edme Bouchardon i Paris.
År 1744 erövrade han där
konst-akad:s stora pris och kom s. å. som
pensionär till franska akad. i Rom,
där han under fem års tid bedrev
studier efter antiken. Efter
återkomsten till Paris kom L. 1753 i
beröring med representanter för Sveriges
regering, som efter J. Pli.
Bouchar-dons död s. å. önskade värva en ny
hovstatybildhuggare för arbetena vid
Stockholms slott. Förhandlingarna
resulterade i L:s anställning, och från
1755 vistades han oavbrutet i
Stockholm med undantag för en studieresa
till Frankrike 175S och resor företagna
av hälsoskäl till samma land 1777
och 1778. — L:s anställning i Stock-
Fierre Hubert L’Archeveque. Gipsbyst,
självporträtt (Nationalmuseum).
holm avsåg i första hand
monumentala skulpturuppgifter i samband med
slottets utsmyckning men även ett
stort Gustav Adolf-monument., som
planerades för Gustav Adolfstorg i
Stockholm. Han var även lärare och
från 1768 dir. för Konstakad. — Av
L:s franska produktion är endast
känd en med vaser och barngrupper
prydd fontän i Nimes i
konventionell rokoko. Vid slottet i Stockholm
utförde han omkr. 1756 altartavlan
i slottskapellet, vilken påbörjats av J.
Ph. Bouchardon men helt
omarbetades av L. Den återger inom en
Tes-sinsk arkitekturram "Kristus i
örtagården" i tidstypisk barock
skulpturmålning med massiva ljusstrålar och
fladdrande draperimotiv (fullbordad
av Sergel). För kornischen i
Rikssalen skulpterade L. sju allegoriska
statyer i gips, konventionella
upprepningar av gängse draperifigurer i
fransk barock. L:s konstnärliga
möjligheter framträda desto bättre i hans
första förslag till Gustav
Adolfmonumentet av år 1758. Han framställer
där konungen på en stegrande häst
åtföljd av den ävenledes ridande
segergudinnan, som håller en lagerkrans
över konungens huvud. Förslaget, som
till en början godkänts av alla
myndigheter och vunnit stort bifall i
Frankrike, väckte dock betänkligheter
i riksdagen och blev icke realiserat.
Även det slutliga projektet av år 1763
— konungen ensam till häst,
komponerat i anslutning till Edme
Bouchar-dons staty över Ludvig XV —
förföljdes av otur. Gjutningen, som utfördes
efter L:s död, misslyckades, vilket
nödvändiggjorde ett sextonårigt
cise-lerings- och ingjutningsarbete, innan
monumentet stod färdigt 1796. Den
projekterade gruppen på sockeln "Axel
Oxenstierna och Historiens
gudinna", som utfördes av Sergel, blev de-
finitivt gjuten och uppsatt först 1906.
På grund av mångfaldiga senare
förändringar kan monumentet i sitt
nuv. skick icke anses som ett
tillförlitligt prov på L:s konstnärskap. Helt
av hans hand är däremot den 1760
beställda och 1774 avtäckta Gustav
Vasastatyn framför Riddarhuset; de
tunga ocli kantiga formerna inge
dock tvivel på L:s förmåga att arbeta
i monumentalt format. Att ett
intimare format passade honom väl,
framgår särskilt av hans
utomordentligt realistiska ocli uttrycksfulla
porträttbyster, bland vilka märkas
Jonas Alströmer (1759, Stockholms
börs), Olof von Dalin (Vitt. akad.)
samt C. F. Adelcrantz (på Fullerö).
Särskild betydelse har L. därigenom,
att han varit Sergels lärare. Arten av
hans inflytande på Sergel är dock
omdiskuterad; av den klassicism, som
blev ledmotivet i elevens konst, fanns
hos L. mycket litet. Man har sagt,
att vad som hos L. icke kan förklaras
ur fransk barock- och rokokotradition,
snarare bör tolkas som oförmåga än
som försök att bryta nya vägar. —
Ogift. — Litt.: A. Lindblom, "Fransk
barock- och rokokoskulptur i Sverige"
(1923). M. L—n.
Lars Nilsson, diplomat, se Tungel.
Lars Olofsson, krigare, fogde, se
Björnram, bd 1 s. 350.
Lars Pedersson, lagman i
öster-götland, † omkr. 1250. — L. är
huvudpersonen i den medeltida balladen om
"Junker Lars klosterrov", som
återspeglar en historisk verklighet. År
1244 bortrövade han ur Vreta
nunnekloster Benedikta, en dotter till Sune
Folkesson och prinsessan Helena
Sverkersdotter. Våldsdådet väckte största
uppseende, icke minst emedan
Benediktas svåger var konung Erik
Eriksson. Dennes mäktige jarl Birger
Magnusson inskred mot den brottslige
lagmannen, som jämte sin älskade måste
fly till sin norske frände konung
Håkan. Sedan L. avlidit under
landsflykten, återvände Benedikta 1250 till
Sverige, försonade sig med sin släkt
och ingick giftermål med den danske
stormannen Svantepolk Knutsson,
sedermera även han lagman i
öster-götland. A. S—k.
Lars Siggesson, riksråd, se Sparre.
Larsell, Olof, anatom, f. 13 mars
1886 i Sätra, Rättviks skn, Kopparb.
län. Föräldrar: hemmansägaren Sjöns
Jon Olsson och Anna Andersdotter.
■— L. kom med föräldrarna till
Förenta staterna 1891. Han studerade vid
Linfield College, Oregon, där han blev
Bachelor of Science 1910, och
därefter vid North Western University,
Evanston, Illinois, samt blev 1914
Master of Arts och 1918 Doctor of
Philo-sophy. Åren 1910—15 var han instruc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
