Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Lehmann, Edvard - 2. Lehmann, Jörgen - Lehnberg, Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lehmann
510
Lehnberg
teologisk encyklopedi vid Lunds univ.
1913—27. Han blev teol. hedersdr
vid Lunds univ. 1918. -—■ Ur L:s
rika produktion, som även omfattar
essäsamlingar, må i övrigt nämnas
"Mystik i Hedenskab og Kristendom"
(1904), "Romantik og Kristendom"
(1910), "Inledning till
religionsvetenskapen" (1, 1914), "Stället och vägen.
Ett religionshistoriskt perspektiv"
(1917) och "Grundtvig" (1927),
vilken sistn. han själv ansåg vara sitt
viktigaste arbete. Han fungerade
vidare som utgivare till ett flertal
religionshistoriska handböcker, i vilka
han också själv medarbetade:
"Illu-streret Religionsliistorie" (1924),
"Textbuch zur Religions-Geschichte"
(1912) och 4:e uppl. av "Lehrbuch der
Religionsgeschichte herausgegeben von
Chantepie de laSaussaye" (1924—25).
— L. var som religionshistoriker helt
ett barn av sin tids evolutionistiska
åskådning. Han kunde heller aldrig
befria sig från en värderande
betraktelse av religionerna, som han helt
grupperade under synpunkten av
"högre" och "lägre" religion.
Begreppet "primitiv" religion, med vilket han
liksom övriga religionshistoriker vid
denna tid rör sig, definieras aldrig
klart utan tages både i en kronologisk
och en typologisk betydelse; gärna ser
L. "primitiv" religion som "lägre"
skikt i de "högre" religionerna, av
vilka kristendomen i dess
protestantiska utgestaltning anses som
utvecklingens topp. Det återstår dock även i
denna en del mindervärdiga element,
ss. prästadöme och en mer eller mindre
rikt utgestaltad kult. Kulten
betraktar nämligen L., åtminstone i dess
katolska form, som bemängd med
magiska inslag. Religionens utveckling
börjar med den magiska, opersonliga
kraften, mana, och går över
polyde-monism och polyteism fram till
mono-teismen. L. återger alltså på ett föga
originellt sätt den härskande åskåd-
Jörgen Lehmann.
ningen. Han har i de nordiska länderna
kanske varit den, som mest av alla
gjort den evolutionistiska
religionsuppfattningen spridd i vida kretsar.
Icke heller L:s skildring av mystiken
vittnar om någon djupare förståelse;
den har också skarpt kritiserats av
t. ex. Pratt. Trots de mångahanda
filologiska studier L. bedrev kan man
icke i hans produktion, icke ens på
det område, som var hans
specialstudium, iransk religion, märka några
spår av djupare kontakt med källorna.
Hans insats på nämnda område är
dock vid sidan av hans
Grundtvig-studie hans vederhäftigaste arbete.
Någon egentlig forskaroriginalitet
framträder emellertid icke heller där;
överhuvudtaget kan hans produktion
betraktas som ett uttryck för de
gängse åskådningarna, L:s betydelse
som religionshistoriker ligger därför
icke på forskningens utan på
undervisningens och populariseringens
område. Han var en glänsande föreläsare
med geniala infall och med äkta dansk
kvickhet. Få torde som han ha
bidragit till att göra religionshistorien
känd och uppskattad. Hans arbeten ha
varit bokhandelssuccéer, varvid det
karakteristiskt nog, frånsett hans bok
om Grundtvig, ofta varit hans
vetenskapligt svagare arbeten, som kunnat
glädja sig åt den största
uppskattningen. L:s intresse omspände f. ö.
praktiskt taget allt mänskligt, och han
kunde utan egentlig förberedelse
po-pulärföreläsa över nästan vilket
teologiskt eller humanistiskt ämne som
helst. —- L. betraktade överhuvud ej
religionsforskningen som sin enda
uppgift, och han torde själv lia satt
största värdet på dem av sina böcker,
som innehöllo personliga tankar, inte
på dem som redovisade resultat av
vetenskaplig forskning. Hans betydelse
som förmedlare av dansk
kulturtradition — helt skild från den
brandesian-ska riktningen — har ej utretts men
torde ha varit mycket stor. Som
forskare ansluter han närmast till
Valdemar Vedel och Vilhelm Andersen;
liksom dessa var han en lysande
essäist. I katedern och i det
personliga umgänget utvecklade lian en
charm och en suverän men samtidigt
älskvärd nonchalans, som gjort
honom till medelpunkten för en oerhört
rik anekdotflora. — Gift 1S96 med
Karen Marie Wiehe. G. Wn.
2. Lehmann, Jörgen Erik,
fysiolog, biokemist, f. 15 jan. 1898 i
Köpenhamn. Son till L. 1. — L. växte
upp i Danmark och inflyttade till
Sverige 1914. Han blev student 1917,
med. kand. 1921, med. lic. 1927 och
med. dr 1929, allt i Lund. Efter
förordnanden i fysiologi 1920—30 var
han docent i ämnet där 1930—37 samt
Magnus Lehnberg. Målning (detalj) av J.
Forsslund 1807.
tf. prof. först i medicinsk och
fysiologisk kemi 1931 och därefter i
fysiologi 1931—32. Han var vik. amanuens
vid medicinska kliniken i Lund under
perioder 1925—28 och vik.
provinsialläkare i flera skånska distrikt 1928—•
37. Efter att 1937—38 ha varit prof.
i biokemi vid Aarhus univ. i Danmark
återvände han till Sverige 1938 som
föreståndare för Sahlgrenska
sjukhusets centrallaboratorium i
Göteborg. L., som 1935—37 ss.
Rockefeller-stipendiat studerade i Förenta
staterna, har i ett fyrtiotal arbeten avhandlat
fysiologiska och biokemiska ämnen,
bl. a. leversjukdomarnas biokemiska
diagnostik, samt behandling av
blodpropp med dikumarin och av
tuberkulos med paraamiinosalicylsyra ("Pas").
—• Gift 1926—48 med Marie-Louise
de Vylder. P. II. T.
Lehnberg, Magnus, biskop,
andlig vältalare, f. 22 maj 1758 i Södra
Vi skn, Kalmar län, † 9 dec. ISOS i
Linköping. Föräldrar:
hovrättskommissarien Olof L. och Anna Elisabet
Yatzell. — Efter skolgång i Vimmerby
och Kalmar kom L. 1776 som student
till Uppsala, där lian uppehöll sig på
konditioner. Han prästvigdes 1785 och
blev s. å. adjunkt vid Storkyrkan i
Stockholm. Med "Äreminne öfver
Birger Jarl" (1787) och "Äreminne öfver
Riks Rådet och Riks Amiralen Carl
Carlson Gyllenhjelm" (1788), vilka
båda erhöllo Sv. akad:s stora pris,
blev L. snart en berömd man; hans
befordringar gingo därefter hastigt.
År 1789 blev han kyrkoherde i
Kungsholms förs. och 1802 i Jakobs ocli
Johannes’ förs., 1788 blev han
hovpredikant, 1792 överhovpredikant hos
änkedrottningen och 1802 hos konungen.
Han blev teol. dr 1800 ocli biskop i
Linköping 1805. Av Sv. akad. var han
led. från 1789 och av Sv.
krigsmanna-sällskapet (från 1804 Krigsvet. akad.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
