Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liljegren, Elisabet - Liljegren, Johan Gustaf - Liljencrantz, ätt - 1. Liljencrantz, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liljencrantz
5S0
Liljencrantz
Elisabet Liljegren.
nelse och flyttade 1SSS till Stockholm,
där hon blev frälsningsofficer. Hon
tjänstgjorde på flera orter och blev
1893 chef för Frälsningsarméns
slum-och räddningsverksamhet, som hon
genom sin brinnande tro ocli enastående
arbetsamhet lyckades utvidga. Under
årens lopp upprättade hon ett
flertal nva slumstationer och barnhem.
— Ogift. — Litt.: Alma Petri,
"Slummens överste" (1923). II. ö.
Liljegren, Johan Gustaf,
fornforskare, urkundsutgivare, f. 27 febr.
1791 i Fryele skn, Jönköp. län, † 2
juni 1837 i Stockholm. Föräldrar:
heminansbrukaren Jonas Johansson
och Catharina Nilsdotter. ■—• L., som
utgick ur ett torftigt allmogehem, blev
student i Lund 1811. Han levde den
fattige bondestudentens strävsamma
liv och skaffade sig extrainkomster
genom att ge lektioner i flöjtblåsning.
År 1814 blev han fil. mag., 1815 docent
i fäderneslandets antikviteter och 18 lß
e. o. adjunkt i filosofi vid Lunds univ.
Hans lärare N. H. Sjöborg gjorde
honom samtidigt 1813 till amanuens vid
univ:s hist. mus. Redan tidigt
specialiserade sig L. på såväl fornforskning
som urkundsarbeten. Beskyddad av L.
von Engeström flyttade han hösten
1816 till Stockholm. Han inträdde
följ. år i Manhemsförb. samt 1821 i
Götiska förb. ("Ingemund den
gamle"). L. blev 1817 amanuens i K.
samfundet för utgivandet av handskrifter
rörande Skandinaviens historia och
biträdde Sjöborg i dennes antikvariska
verksamhet samt började utge övers,
av isländska sagor 1818. Jämte C. G.
Brunius utgav L. "Nordiska
fornlemningar" (1819—23), ett
planschverk med kort text, som dock mottogs
med kritik. Sjöborg skaffade honom
med von Engeströms hjälp prof:s titel
1819, enligt Tegnér "en chikan". L. var
1822—26 amanuens i Vitt. akad. (led.
1826), blev 1823 aktuarie i Riksarki-
vet, förordnades 1826 till
riksantikvarie (ord. 1827) samt blev 1829 tillika
tf. sekr. i (chef för) Riksarkivet
(riksarkivarie 1835), med kansliråds titel
från 1834. L. var även chef för
Riksbankens myntkabinett. Anhopningen
av dessa viktiga poster var delvis
ekonomiskt motiverad, men
arbetsbör-dan blev svår. — L. var en hederlig,
allvarligt religiös man, starkt präglad
av göticism och romantik, begåvad
med levande forskarintresse och med
järnflit, men utan verkligt skarp
begåvning. Tung i väsen och
uttryckssätt, omöjlig som stilist, torr och utan
humor samt utan verklig
självständighet eller klart, kritiskt omdöme
annat än i enstaka fall, förblev L. en
samlarnatur, "en Registermand" (C.
J. Thomsen). Klen till hälsan och med
svag ekonomi slet han ut sig i
själv-förtärande arbete men blev genom sin
inre läggning och motsatsen mellan
vilja och förmåga alltmer en olycklig
människa. Hans insatser blevo likvisst
på många områden stora. Han
påbörjade förvandlingen av Vitt. akad. från
en gustaviansk inedaljakad. till ett
antikvarisk-historiskt forskningsinst.
Genom L., därvid dock väsentligt
biträdd av J. Adlerbeth, tillkom
forn-minnesförordningen 1828 och den
därtill anslutna kyrkoinventeringen. L.
införde, dock ej alltid med framgång,
ombud i landsorten för
riksantikvarien. På helt annat sätt än
företrädarna Hallenberg och Rutström
intresserade han sig också för
fornfynden och utgav 1830 (i Vitt. akad:s
handl., 13) en viktig fyndförteckning;
hans framställning avspeglar
brytningen mellan litterärt och empiriskt
antikvitetsbegrepp men hävdar både
tillvaron av ren förhistoria och
nödvändigheten av arkeologiska
forskningsprinciper. Under inflytande av
sin korrespondent C. J. Thomsen i
Köpenhamn anställde L. i K. myntkabi-
Johan Gustaf Liljegren. Målning av J. G.
Sandberg (Vitterhetsakademin).
nettet B. E. Hildebrand, fastare från
1833, och denne blev småningom hans
medhjälpare i allt. För själva
fornsaksmuseet kunde den kammarlärde L.
föga göra. Hans största förtjänst rör
medeltidsurkunderna, av vilka han
tillvaratog och lät insamla många till
akad. L. startade den viktiga äldre
serien av "Svenskt diplomatarium"
(1—2, 1829—37); vid
urkundsläsningen och utgivandet hade han stor
hjälp av först L. F. Rääf och N". J.
Ekdahl, sedan av Hildebrand. För
diplo-matariet fick L. även göra ekonomiska
uppoffringar, när förlagsgivaren, A.
Seton, dog 1828. L:s älsklingsstudium
var runorna. Därom vittna hans
"Run-lära" (1832) och särskilt hans
"Rimurkunder" (1833). Trots bristen på
självsyn oeh oaktat arbetet ligger före
det moderna språkstudiets genombrott
har sistn. handbok alltjämt praktiskt
värde som förteckning. L.
genomskådade Runamosvindeln, en förment
runinskrift på en klippa i
Bräkne-Hoby skn i Blekinge, i själva verket
bestående av sprickor i stenen. -— Mot
1830-talets slut blev L:s nervsystem
och allmänna hälsa allt svagare; han
tog i ett anfall av svårmod sitt liv
genom att dränka sig. ■—- Gift 1824
med Annette Maria Engel. •— Litt.:
biografi i B. Hildebrand, "C. J.
Thomsen och hans lärda förbindelser i
Sverige 1816—1837" (1—2,1937—38); IL
Schück, "Kgl. Vitterhets Historie och
Antikvitets Akademien .. ." (8, 1944).
B. H—d.
Liljencrantz, ätt, härstammande
från järnkrämaren i Stockholm Sven
Andersson Westerman (f. på
1640-talet, † 1673), vars sonson,
statsmannen Johan Westerman (L. 1), 1768
adlades under namnet L., 1777 blev
friherre och 1812 greve. Hans äldste son,
landshövdingen i Västerås greve
Johan Wilhelm L. (f. 1768, † 1816), blev
far till ämbetsmannen greve Gustaf
Fredrik L. (L. 2). En yngre son till
denne var arméofficeren och
politikern friherre Johan L. (L. 3). Ätten
fortlever i Sverige och Förenta
staterna.
1. Liljencrantz, Johan, fore
adlandet Westerman, greve, statsman,
f. 20 aug. 1730 i Gävle, † 22 jan.
1815 i Stockholm. Föräldrar:
prosten Anders Svensson Westerman och
Maria Christina Gyllenkrok. — L.
studerade i Uppsala tre terminer —
fr. o. m. ht 1748 t. o. m. ht 1749 —,
där han åhörde Pehr Wargentin ocli
möjligen även Anders Berch,
innehavaren av den vid univ. nyinrättade
ekonomiska professuren. Själv
betygar L. senare, att hans studieintressen
voro mest inriktade på "de ämnen,
som hörde til allmänna
hushållningen"; vissa beröringspunkter finnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
