Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindgren, Hellen - Lindgren, Henrik Gerhard - Lindgren, Johannes - Lindgren, John, apotekare, se s. 657 - Lindgren, Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindegren
655
Lindehn
Henrik Gerhard Lindgren.
Idédiskussionen stod i centrum för
lians intresse, och han föredrog att
anlägga biografiska, psykologiska och
historiska synpunkter framför
estetiska. Genom sin omfattande beläsenhet
kom L. att spela en betydande roll i
huvudstadens litterära och
konstnärliga liv; särskilt inom teaterkretsar
litade man ofta till lians råd i frågor
rörande regi och scenisk utstyrsel.
Bland hans skrifter märkas
essäsamlingen "Vittra stormän" (1894),
det ofullbordade arbetet "Sveriges
vittra storhetstid" (1—2, 1895—96),
som behandlar frihetstidens, den
gustavianska och eftergustavianska
tidens förf., "Emile Zola" (1S98),
essäsamlingen "Skalder och tänkare"
(1900), "Henrik Ibsen i hans lifskamp
ocli hans verk" (1903) samt "Johan
Ludvig Runeberg" (1904). Postumt
utgavs 1907 essäsamlingen "Några
diktareporträtt". — Ogift. — Litt.:
Ellen Key, "H. L. och hans sista bok"
(Ord och Bild 1904); G. af Geijerstam,
"H. L." (Svea 1905). R. A.
Lindgren, Henrik Oerliard,
orientalist, teolog, f. 15 dec. 1801 i
Stockholm, † 16 jan. 1879 i Tierp,
Uppsala län. Föräldrar: skomakaren
Henric L. och Margareta Svanberg. — L.
blev student 1815 i Uppsala och fil.
mag. därstädes 1821. Han
utnämndes 1830 till docent i arabiska
litteraturen vid Uppsala univ.,
varjämte lian s. å. blev adjunkt i
grekiska och i orientaliska språk. Åren
1833—35 undervisade och
examinerade han i grekiska, och 1836—41
förestod han professuren i orientaliska
språk där. Han erhöll prof:s namn
1838. L. prästvigdes 1836 och blev 1841
kyrkoherde i Tierp, där han 1845
förordnades till kontraktsprost. År 1860
blev han teol. dr. Han var
riksdagsman 1847—66 och led. av kyrkomötena
1868 och 1873. — L:s tidigare
arbeten beröra främst arabiskan, ss. "De
Lingua Neo-Arabica" (1829) och
"Quinquagesima sexta Al-corani
Sura, Suethice versa" (1829). Sedermera
ägnade lian sig främst åt hebreiskan
och gjorde övers, av bibeltexter: "Jobs
bok" (1831), "Profeten Esaias" (1842
—43, "Pentateuken" (1854—56),
"Josua bok", ’"Domareboken, Samuels
böcker ocli Konungaböckerna" (1S62)
samt "Höga visan" (1875). Vid detta
arbete lät han sig ej påverkas av
dogmatiska synpunkter. Icke desto mindre
var lian — särskilt till en början —
bestämd fiende till en revidering av
bibelövers. År 1861 ingick lian i
bibelkommissionen, där han utförde ett
betydande arbete, som ofta fick
karaktär av en kompromiss mellan dogmens
och språkvetenskapens krav. Till sin
samhällsuppfattning var han
konservativ och högkyrklig. Han blev led. av
Vet. akad. 1873. — Gift 1833 med
Wilhelmina Charlotta Löwenhielm.
IC.-E. S.
Lindgren, Johannes, präst, f.
22 maj 1S74 i Själevads skn,
Ångermanland, † 26 okt. 1947 i
Stockholm. Föräldrar: småbrukaren Per
Abraham Abrahamsson och
Magdalena Jansdotter. — L. avlade i
Uppsala mogenhetsex. 1896 och teol.
fil.-ex. 1S97 samt teoretisk teologisk
ex. 1901. Under senare år återupptog
lian sina teologiska studier och blev
1924 teol. lic. L. prästvigdes 1902 för
Härnösands stift. Han blev s. å. förste
lärare. 1903 tf. föreståndare och 1905
föreståndare för Evangeliska
fosterlandsstiftelsens missionsskola
Johan-nelund. Åren 1910—22 var han
stiftelsens missionsdirektor. Samtidigt var
han knuten dels till den lågkyrkliga
Blasieholmskyrkan 1912—16, dels från
1914 till Gustav Vasa förs. i
Stockholm, där han 1917 blev komminister.
Från 1924 till sin död var han
kyrkoherde i Engelbrekts förs. —■ Av L:s
intressen stod missionen i första
rummet, och många olika missionssam-
Johannes Lindgren.
manlslutningar hade i honom en
drivande och ledande kraft. Sålunda
var han 1935—46 ordf. i
huvudkommittén för Nordiska kristna
buddhist-missionen. Vidare var lian 1917—37
led. av Stockholms kyrkliga
sjömans-vårdsstyr. och 1921—37 av Sv.
kyrkans lekmannaskoläs styr. samt 1923
—44 av Stockholms missionsråd. Han
var initiativtagare till gudstjänster
för den akademiska ungdomen i
huvudstaden och likaledes en av
förespråkarna för gudstjänster i radio, där
han själv höll den första serien
morgonandakter. — Först och främst var
ii. förkunnare. Hans predikan var
innerlig men samtidigt intellektuellt
klar, inriktad på vardagens liv ocli
dock koncentrerad till det väsentliga.
L. var också en djup och vis
själasörjare, inte minst bland sjuka; lian var
bl. a. predikant vid Eugeniahemmet
1915—31 och vid asylen för Pauvres
honteux 1921—25. Han var orator vid
prästmötet 1930. — Bland L:s
skrifter märkas: "Bilder och tankar"
(1912), "Brevet till Efesierna" (1916),
"Den kristallklara nåden" (1938) och
"Vad betyder Martin Luther för dig?"
(1944). L. var red. för
missionskalendern Varde ljus 1911—22 ocli för Sv.
missionstidn. 1910—16. — Gift 1)
1903 med Maria Augusta Linnér, †
1928; 2) 1930 med Elsa Elisabeth
Eriksson. D. T.
Lindgren, J olin, apotekare, se s.
657.
Lindgren, Sten Peter Gustaf
Adolf, skådespelare, f. 22 juni 1903 i
Munkfors skn, Värml. län. Föräldrar:
skogsförvaltaren Axel Peter L. ocli
Amalia (Malin) Theresia Frick. —■
Efter studentex. i Linköping 1923
genomgick L. Dramatiska teaterns
elevskola 1923—25. Han var engagerad i
Åbo 1925—26, vid Dramatiska teatern
1926—29, vid Hälsingborgs
stadsteater 1929—37 och har därefter
framträtt på skilda scener, mestadels vid
turnéer. År 192S företog L. en
studieresa till Frankrike och Tyskland, och
1934 erhöll lian de Wahl-stipendiet.
Han slog igenom i huvudrollen i
Strindbergs "Mäster Olof" på
Hälsingborgs stadsteater 1933. Följ. år
vann han en stor framgång som Othello
vid Hälsingborgsscenens gästspel på
Dramatiska teatern. Sina främsta
insatser liar han sedan gjort i den
klassiska och historiska repertoaren.
Roller som Gustav II Adolf i Topelius’
"Regina von Emmeritz" och Henrik
V vid Boulevardtcaterns framförande
1945 ha gjort honom uppmärksammad.
— L. har även uppträtt som
revyskådespelare, bl. a. i Kar de Murarnas
Blanche-revyer. Sedan 1933 har han
haft en rad filmroller, oftast av
allvarlig karaktär. Hans spel kännetecknas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
