Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Lindman, Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindhagen
671
Lindheström
österby bruk, Films skn, Uppsala
län, † 9 dec. 1936 vid Croydons
flygplats, England. Föräldrar:
disponenten Emil Achates L. och Ebba
Carolina Dahlgren. Kusin till L. 2. — L.
ägnade sig till en början åt den
sjömilitära banan ocli utnämndes 1882
till underlöjtnant vid flottan. Han
var en skicklig och kunnig sjöofficer
och deltog bl. a. i fregatten Vanadis’
världsomsegling 1883—85. År 1892
blev L. kapten men lämnade s. å. den
aktiva tjänsten. Han utnämndes 1905
till kommendör ocli 1907 till
konteramiral i flottans reserv. — Då L.
avbröt sin lovande sjömilitära bana,
var det affärslivet, som lockade
honom. Han var verkst. dir. 1892—1903
vid Iggesunds bruk och 1900—01
dessutom vid
Luossavaara-Kiiruna-vaara ab. samt var 1904—23 verkst.
dir. och styr.-ordf. i Strömbacka
bruks ab. År 1904 utnämndes han
till generaldir. och chef för
Telegrafstyr.; där kvarstod han till 1908
men var tjänstledig större delen av
tiden. Bland hans många merkantila
uppdrag må nämnas, att han var
ordf. i styr. för Sv. ab.
Gasaccumula-tor 1912—36, försäkringsaktiebolagen
Skandia 1911—36 och Freja 1912—36,
för Sv. handelsbanken 1912—23 samt
styr.-led. i ab. Husqvarna vapenfabrik.
Som industriledare och ämbetsman
visade han prov på framsynthet och
organisatorisk förmåga samt hade
utomordentligt lätt att umgås med
människor, allt egenskaper, som även
kunna sägas prägla hans politiska
verksamhet. L. blev led. av Krigsvet.
akad. 1906, serafimerriddare 1908, led.
av Lantbruksakad. 1917 oeh förste
hedersled, av Ing. vet. akad. 1932. -—
Det var som politiker L. skulle göra
sin stora, historiskt betydelsefulla
insats. Den konservatism lian
förfäktade var nedärvd och därjämte
betingad av hans ställning som
industriell storföretagare. Praktisk och
utåtriktad var L. mindre intresserad
för den konservativa ideologins
teoretiska utformning. Bedan 1892
invaldes den unge kaptenen och
bruksdisponenten i Gävleb. läns landsting,
och 1905 blev han led. av Första K.
efter att tidigare ha avböjt erbjudna
kandidaturer till riksdagen. År 1912
flyttade han över till Andra K., som
ban sedan oavbrutet tillhörde till 1935,
hela tiden som repr. för Stockholms
stad. Bedan tidigt framträdde lian
som högerns främsta kraft i
riksdagen, ehuru det dröjde till 1913, innan
han formellt övertog posten som ledare
för Andra K:s högerparti, vilken han
behöll till 1935, då han ansåg, att en
yngre kraft borde träda till. Ilan var
under samma tid ordf. i Allm.
val-mansförb. Få partiledare ha betytt så
mycket för sitt parti som L., och få
torde ha varit så personligt avhållna
bland sina partivänner. — L. blev
redan 1902 erbjuden statsrådspost
(som finansminister i Boströms andra
ministär). Han avböjde den gången,
men då under unionskrisen den
Lunde-bergska samlingsregeringen bildades
i aug. 1905, inträdde L. i denna
som statsråd och chef för
Sjöförsvars-dep. Han gjorde en stor personlig
insats för att få flottan stridsberedd,
och under Karlstadsförhandlingarna
kunde Sverige genomföra en ganska
imponerande flottdemonstration mot
Norge. L. avgick, när den
Lunde-bergska ministären upplöstes i nov.
1905. Efter den första Staaffska
ministärens demission i maj 1906
bildade L. regering med allmän
rösträtt med proportionella val till båda
kamrarna som viktigaste
programpunkt. Hans första ministär
utmärktes av stor aktivitet på samhällslivets
olika områden, vilket framgår av de
200 kommittéer, som tillsattes, och
de över 1 100 propositioner, som
avgåvos till riksdagen. L. accepterade
1907 sammanjämkningsförslaget i
rösträttsfrågan och lyckades bryta
Första K:s motstånd mot detta. S. å.
lyckades lian också få en proposition
antagen, som gick ut på att hindra
de sv. malmfältens övergång i
utländsk ägo. Även för den s. k.
Norrlandslagstiftningen visade han ett
stort intresse liksom för flera
trafikfrågor (Sassnitzrouten,
Inlandsbanan) . Den sv.-norska tvisten om
Gris-bådarna samt Nord- och
östersjötrak-taterna voro föremål för L:s
personliga omsorg liksom tillsättandet av
en försvarskommitté 1907. Ett av de
politiskt oeh militärt viktigaste
avgörandena var beslutet att bygga ett
större pansarskepp ("F-båten").
Under storstrejken 1909 bidrog L:s
fasthet i förening med arbetarnas
självdisciplin att bevara statsauktoriteten.
Ministärens inre arbete
karakteriserades av L:s stundom ganska
temperamentsfull ledning. Flera gånger
utkämpades hårda kraftmätningar inom
statsrådet, och rekonstruktioner måste
företas, särskilt 1909 efter en schism
mellan å ena sidan L., å andra sidan
främst utrikesministern Trolle ocli
jordbruksministern Petersson i
På-boda, vilken senare f. ö. erbjudits
statsministerposten fore L. 1906 men
avböjt. Andrakammarvalen 1911, som
resulterade i en stor vänsterseger,
medförde, att L:s ministär avgick.
Valresultatet hade, som han uttryckte
det i sin demissionsansökan,
försvårat hans möjligheter att "i
samband med riksdagen verka för
fosterlandets utveckling". Nu följde för L.
några år av intensivt arbete för hö-
gerpartiets organisatoriska
utveckling liksom av lika intensivt
deltagande i den stora försvarsstrid, som fram
till 1914 skakade det sv. samhället.
Med stor kraft motsatte han sig, att
byggandet av "F-båten" inhiberades,
och han bekämpade det Staaffska
försvarsprogrammet. Mars—okt. 1917
satt L. åter i regeringen, denna gång
som utrikesminister i C. Swartz’
ministär. På denna under det första
världskriget särskilt utsatta post
lyckades L. genomföra ett med
hänsyn till vår livsmedelssituation
relativt gynnsamt handelsavtal med
Storbritannien. Mycket klander fick han
emellertid uppbära för den ställning,
som han intog i den s. k.
Luxburg-affären, vilken för en tid
komprometterade den sv. neutraliteten hos
en-tentemakterna. Efter ministären
Swartz’ avgång blev L. den därpå
följande ministären Edéns stridbaraste
motståndare. Till de stora
författ-ningsreformerna efter det första
världskrigets slut var L. i det längsta
motståndare, ocli i särskilda
utskottet avstyrkte han bestämt Sveriges
inträde i Nationernas Förbund. Fram
till 1928 stod L. ss. Andra K.-högerns
ledare mestadels i
oppositionsställning, och särskilt under de
socialdemokratiska ministärerna framstod
han som riksdagsoppositionens
främste ledare, på vilken post hans
eminenta skicklighet som polemisk
debattör väl kom till sin rätt. Då vid
riksdagsvalen sept. 1928
socialdemokraterna, som i vissa avseenden stött
den folkfrisinnade ministären
Ekman, starkt gingo tillbaka och
högern under L:s insiktsfulla ledning
ökade sin valmanskår med femtio
procent i förhållande till 1924 års
val, avgick ministären Ekman, oeh L.
bildade sin andra ministär. I
regeringsförklaringen talades det om
stärkt försvar, jordbrukstullar och
minskad inkomstskatt, En viktig
punkt gällde
samförståndssträvandena på näringslivets område: "Av
särskild betydelse är stärkandet av
samhörighetskänslan mellan företagare
och arbetare, den förnämsta
förutsättningen för ökad arbetsfred och
därigenom för tryggare
levnadsförhållanden". Detta var en punkt, som
låg L. varmt om hjärtat, och redan i
nov. 1928 sammanträdde i Stockholm
en s. k. arbetsfredskonferens. I
riksdagen mötte emellertid L. svåra
motgångar, då han var bunden av stöd
både från de frisinnade och
Bondeförbundet, vilka i vissa kombinationer
dock stödde socialdemokraterna. På
våren 1930 framlades ett förslag om
höjda spannmålstullar, som inte
erhöll de frisinnades stöd, varför L.
ansåg sig tvungen att demissionera. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
