Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peterson-Berger, Wilhelm - Petersson, se även Peterson, Petterson, Pettersson - Petersson, Albert - Petersson, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Petersson
82
Petersson
dramatisk förf. honom väl till pass.
I "Ran" (1900, uppf. 1903) gav honom
ämnet rika möjligheter till
komposition i ballad- och visstil och till
fyndig karakteristik av situationer och
stämningar; språkbehandlingen är
emellertid svårt maniererad.
"Arn-ljot" (1909, uppf. 1910) kom att få
en central plats i hans produktion
genom sin jämtländska miljö och
genom att teckningen av
huvudpersonen blivit en självbekännelse.
Tragiken i "Arnljot" är den fornnordiska
individualismen i modern utformning,
påverkad av Nietzsches
övermänniskoideal. I "Arnljot" har P.
utmejslat recitativet efter det sv. språkets
satsmelodi med stor lyhördhet men
onekligen drivit, kravet på
språkmelo-disk sanning för långt på bekostnad
av verkligt musikalisk sångbarhet.
Bäst ha de partier av Arnljot blivit,
där P. ger fritt spelrum åt sin
naturlyriska ådra: i första aktens
hälsningssång och i andra aktens
vildmarksscener. "Domedagsprofeterna"
(1917, uppf. 1919), vars handling är
förlagd till 1640-talets Uppsala, visar
P. från en helt annan sida. Kring
själva kärnidén, en anekdot om en
vadhållning rörande tidpunkten för
den yttersta domen, liar han byggt upp
en munter intrigkomedi, som ger en
levande bild av stormaktstidens
Sverige med dess ungdomliga dådkraft
och högtflygande planer. Musiken är
med sin polyfona hållning avgjort
intressantare än musiken till "Arnljot";
dock lider recitativet av en viss
melodisk torrhet, i synnerhet som
handlingen endast på enstaka punkter, ss.
i den sköna kärleksduetten i tredje
akten, ger sången tillfällen att fritt
flöda fram. 1 "Adils och Elisiv"
(1924, uppf. 1927) är ämnet hämtat
från en novell av Selma Lagerlöf
("Astrid" i "Drottningar i
Kungahälla"); kring denna saga liar P.
under intryck av det första
världskrigets stämningar byggt upp ett drama
om självövervinnelse och försoning.
Musiken utmärker sig för
melodirikedom, och recitativet är, delvis kanske
på grund av inflytande från italiensk
operastil, sångbarare än i "Arnljot"
ocli "Domedagsprofeterna". ■— I sina
fem symfonier, "Baneret" (1903),
"Sunnanfärd" (1910), "Same Ätnam
eller Lappland" (1915), "Holmia"
(1929) och "Solitudo" (1933), har P.
siktat högre än ban mäktat nå;
bristerna i fråga om såväl uppfinning som
orkestersats äro uppenbara.
Gedignast genomarbetad är nr 2,
"Sunnanfärd"; intressantast, genom sina
sällsamma stämningar, är den tredje, i
vilken P. tematiskt utnyttjat lapska
folkmelodier. Främst bland lians
större instrumentalkompositioner står en
violinkonsert i fiss-moll (1928), ett
ädelt verk av hög lyrisk skönhet både
i solopartiet och orkestersatsen. P.
har även komponerat tre sonater för
piano och violin. I P:s produktion
ingå dessutom flera kantater till olika
jubileumstillfällen. -—• Som
musikkritiker och musikskriftställare
spelade P. under mer än trettio år en
central roll i Sverige. Med klart
intellekt och förmåga att skarpt och
träffande karakterisera samt med en
glänsande stil, som kunde svälla ut i
ymniga perioder men sällan förlorade
sin stringens, var lian sällsynt väl
rustad för kritikerns värv. Man torde
inte heller kunna frånkänna honom
en stark idealitet i den konstnärliga
uppfattningen och i hans strid för
konstens renhet och höghet. Mycket
av den fiendskap ban ådrog sig genom
sin hårda kritik var oförtjänt, men
det kan ej förnekas, att han genom
brist på takt, ridderlighet och
generositet utsådde en bitterhet, som
varken gagnade de ideal han kämpade
för eller hans egen skapande gärning.
Med åren utvecklade sig också hos
honom, under intryck av den kyla och
fiendskap han rönte, en alltmera
fros-tig negativism. Obestridligen har
emellertid P:s kritik, sådan den tedde
sig i hans krafts dagar, verkat
befruktande på sv. musikliv, ej minst
därigenom att den var en
kulturkritik. Av sina talrika musikrecensioner
sammanförde P. ett urval i
"P.-B.-recensioner. Glimtar ocli skuggor ur
Stockholms musikvärld 1896—1923"
(1—2, 1923). Han utgav vidare bl. a.
skrifterna "Svensk musikkultur"
(1911), "Richard Wagner som
kulturföreteelse" (1913), "Melodins
mysterium" (1937) och "Om musik" (1942).
P. översatte bl. a. Nietzsches
"Tragediens födelse" och "Så talade
Zara-thustra" samt Wagners "Tristan och
Isoide". Posthumt lia utgivits
"Minnen" (1943). — P. blev led. av Mus.
akad. 1921. — Ogift. — Litt.: Alf
Nyman, "W. P." (i "Musikalisk
intelligens" 1928); S. Beite, "W. P."
(Ord och Bild 1934); "Festskrift till
W. P. den 27 febr. 1937" (av olika
förf.); artiklar av flera förf. i
"Musikmänniskor" (red. av F. Törnblom
1943); G. Brodin, "Vad är sanning om
P:s symfonier?" (Musikvärlden, 4,
1947)." B. C.
Petersson, se även Peterson,
Petterson, Pettersson.
Petersson, Albert Johan,
ingenjör, industriman, f. 6 febr. 1870 i
Landskrona, † 18 (eller 19 eller 20)
aug. 1914 vid fartygsolycka på
sträckan Bergen—Odda (i Hardanger),
Norge. Föräldrar: fabriksägaren
Johan P. och Ida Carolina Malmgren. ■—•
P. inskrevs vid Polytechnikum i Zü-
G. Albert Petersson.
rich 1888 och blev ingenjör där 1892
samt Dr. phil. vid Zürichs univ. 1894.
Under olika anställningar i Genève
och Paris uppfann han bl. a. en
elektrisk ugn för framställning av
kalciumkarbid. Han byggde 1898—99
Alby karbidfabrik i Medelpad, där han
var disponent till 1905. Sistn. år
övergick aktiemajoriteten i företaget till
det engelska bolaget Alby United
Carbide Factories Ltd, för vars räkning
P. vid Odda i Hardanger i Norge
uppförde ett av världens största
karbid-och cyanamidverk. P. kom efter hand
att intaga en alltmer framskjuten
ställning inom norsk industri, i all
synnerhet sedan lian 1913 blivit en
av ledarna för det stora
engelsknorska Aura aktieselskap, som
industriellt skulle utnyttja vattenkraften
i floden Aura i Möre fylke. — Gift
1906 med Leonie Witt från Berlin.
S.L.
Petersson, Gustaf Albert, jurist,
politiker, f. 7 april 1851 i Björkebergs
skn, östergötl. län, † 11 mars 1938 i
Lidingö. Föräldrar: organisten Carl
Gustaf P. och Mathilda Christina
Nylander. ■— Efter mogenhetsex. i
Linköping 1869 avlade P. hovrättsex. i
Lund 1873 och blev efter vederbörlig
tingstjänstgöring v. häradshövding
1876, assessor i Göta hovrätt 1885,
revisionssekr. 1889, expeditionschef i
Justitiedep. 1892 samt justitieråd
1896. Han var konsultativt statsråd
i den Lundebergska ministären aug.
—nov. 1905, varefter han åter
beklädde sitt ämbete i Högsta
domstolen, till dess han i maj 1906 kallades
till statsråd ocli chef för Justitiedep.
i Lindmans ministär. P:s
handlingskraft som dep.-chef satte spår i ett
flertal lagar och författningar samt
i initiativ till allmän straffrätts- och
rättegångsreform jämte omdaning av
äktenskapsrätten. Till läggningen var
han konservativ utan större politisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
