Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Schück, Martin - 3. Schück, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schück
597
Schück
bl. a. av Moliéres komedier. — Gift
1S44 med pianisten Rebeeea
Wilhelmina Josephson. T. M., (H. Fr.).
3. Schück, Johan Henrik Emil,
litteratur- och. kulturhistoriker, f. 2
nov. 1855 i Stockholm, † 3 okt. 1947
därstädes. Föräldrar:
grosshandlaren Adolf Henrik S. och Laura
Johanna Sjöberg. Sonson till S. 1. —■
S. inskrevs 1873 vid Uppsala univ.,
där han blev fil. kand. 1878, fil. lic.
1881, fil. dr 1882 och s. å. docent i
litteraturhistoria. Han efterträdde
1890 G. Ljunggren som prof. i
estetik, litteratur- och konsthistoria vid
Lunds univ., och 1898 övertog han
i Uppsala lärostolen i samma
ämnen. Vid professurens delning
utnämndes S. (från 1918) till prof. i
litteraturhistoria med poetik, och 1920
erhöll han avsked. Han var univ:s
rektor 1905—18. Efter sin avgång
bosatte sig S. i Stockholm, där han
innehade ett flertal kulturella uppdrag,
bl. a. som led. av Nobelstiftelsens
styr. 1918—43 och tillika dess ordf.
tiil 1929, preses för Vitt. akad.
1922—37, v. ordf. i Humanistiska
fonden 1929—37, ombudsman i Sv. akad.
1921—45 och ordf. i Dramatiska
teaterns styr. 1919—22. Ären 1921—25
var lian föreläsare i sv.
kulturhistoria vid Stockholms högskola. Han blev
led. av Vitt. akad. 1893 och av Vet.
akad. 1908, hedersled, av Konstakad.
s. å. och led. av Sv. akad. 1913,
varjämte han invaldes i ett flertal
utländska akademier. Han blev teol.
he-dersdr vid Uppsala univ. 1917 och
erhöll även flera utländska
hedersdoktorat. — Under C. R. Nybloms väckande
inflytande kom den unge S. att vända
sig till litteraturhistorien; efter
några smärre studier, bl. a. ägnade
Bellman, fördjupade lian sig snart i
det elisabetlianska Englands
litteratur och kultur. Hans drsavh.
behandlade "Hufvudriktningarna inom
femtonhundratalets engelska
renässance-literatur" (1882); den följdes inom
kort av monografin "William
Shakspere. Hans lif och värksamliet"
(1883—84). Bedan dessa
ungdomsarbeten utmärkas av grundlig
källforskning och fyndiga kombinationer.
De följ. åren publicerade S.,
huvudsakligen i Samlaren, ett flertal
smärre studier, företrädesvis rörande sv.
medeltidslitteratur, och begynte även
sin verksamhet som utgivare av äldre
litterära dokument (bl. a. Johannes
Messenius’ Samlade dramer, 18S6—
88). Samtidigt grep sig S. an med
en sammanfattande sv.
litteraturhistoria, av vilken ett första band,
behandlande medeltiden och
reformationen, snart förelåg ("Svensk
literaturhistoria", utg. i häften 1885—90).
S. hade ursprungligen ämnat ge bara
en kompilation av tidigare
specialundersökningar men såg sig snart
nödsakad att själv genomforska
materialet på nytt. Detta banbrytande
verk är brett upplagt, behandlar
ingående även den lärda kulturen ocli
måste alltjämt ofta rådfrågas, enär
det innehåller mycket stoff, som ej
upptagits i senare omarbetningar. S.
övergav likväl tanken att fullfölja
det efter den uppgjorda planen och
förenade sig med K. Warburg om
utgivandet av "Illustrerad svensk
litteraturhistoria", där han själv skrev
första bandet (1896), vilket sträcker
sig fram till frihetstidens början. En
andra utvidgad uppl. av detta verk
utkom 1911—16, en tredje följde i
sex band 1926—30; i denna har S.
alldeles nyskrivit de av Warburg
författade delarna, varför den stora sv.
litteraturhistorien i sitt slutgiltiga
skick måste betraktas som S:s verk
(härtill komma ett sjunde band av
G. Castrén 1932 och ett åttonde av
E. Hj. Linder 1949). Det är också S:s
förnämsta arbete. Mästerligt har han
förmått behärska ett oerhört
omfattande material, och med frisk
stilkonst liar han gjort det levande. En
vidsynt komparativ metod ger
skildringen relief. De stora
författarpersonligheterna från Birgitta till
Almquist och Runeberg ägnas plastiskt
åskådliga karakteristiker, där
personteckningen ofta äger skärpa och
samspelet mellan liv och dikt klart
framträder. S. fördjupar sig även i
andra-plansfigurerna, liksom med stor
utförlighet i litteraturens yttre villkor
och dess sociala bakgrund; den
vetenskapliga forskningen ägnas brett
utrymme. S:s sv. litteraturhistoria
framstår som ett av stark
skaparglädje format epos över den andliga
kulturens öden i Sverige från
förkris-ten tid till våra dagar. En
förkortad omarbetning av det större verket
gav S., jämte Warburg, i
"Huvuddragen av Sveriges litteratur" (1—3,
1917—IS); ensam liar han senare i
"Sveriges litteratur intill 1900" (1—
2, 1935) givit ännu en sammanträngd
skildring av vår litterära odlings
historia; för enda gången behandlar S.
här vår modernare litteratur och
tecknar därvid bl. a. ett skarpt, ehuru
något förgrovat Strindbergsporträtt
av betydande intresse. — S:s stora
översiktsverk bygger i viktiga delar
på de talrika specialundersökningar
lian under årens lopp låtit utgå.
Grundligt, filologiskt skolad
behandlade han viktiga problem i
fornnordisk kulturhistoria ("Studier i
nordisk litteratur- och religionshistoria",
1—2, 1904; "Studier i Ynglingatal",
1905—10, m. fi.); S. väjde därvid
inte för djärva slutsatser och intog
i detaljfrågor ofta en självständig,
starkt omstridd hållning. Åt äldre,
särskilt medeltida folkdiktning
ägnade han ett flertal studier; en
älskvärd frukt av detta intresse är hans
"Sverges medeltidssagor berättade
för barn" (1893—94). Stora
förtjänster inlade S. om vår latinska
medeltidslitteraturs utforskande, så t. ex.
med en biografi över Petrus de Dacia
(1916). Åt Lars Wivallius ägnade
lian en utförlig, på rikt arkivmaterial
byggd skildring, "Lars Wivallius"
(1893—95, med textedition), senare
populariserad i den lysande skrivna
"En äfventyrare" (1918). Av hans
övriga levnadsteckningar må nämnas
"Messenius" (1920), "Petter
Forsskål" (1923), "Lars Salvius" (1929),
"Johan Hadorph" (1933) och "Elis
Schröderheim" (1942), alla först
publicerade i Sv. akad:s handlingar.
Akademins egna öden skildrade S. med
stor bredd i "Svenska akademiens
historia" (1—7, 1935—39). En
motsvarighet. till detta verk är
monografin "Kgl. Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien", i åtta band
framförd till 1S37 (1932—44);
värdefull är särskilt S:s skildring av
antikvitetsstudiet fore akad:s instiftande.
Litteraturens materiella villkor
tecknade S. i flera arbeten om bokhandelns
historia, bland vilka märkas "Den
svenska förlagsbokhandelns historia"
(1—2, 1923) och "Om bokhandlare
och bokhandelsverksamhet i Sverige
före 1800-talets början" (1924). S:s
breda humanistiska läggning tog sig
även uttryck i flera arbeten av mera
speciellt historisk art. Han utgav en
mindre biografi "Engelbrekt" (1915)
och skrev avsnitten om forntid och
medeltid i det gleerupska förlagets
"Svenska folkets historia" (1914—15),
där han lade huvudvikten på den
social- ocli kulturhistoriska
utvecklingen. En kulturhistorisk miljöskildring
är "Stockholm vid 1400-talets slut"
(1940), byggd på material ur de
senmedeltida stadsböckerna. Med en
särskild kärlek omfattade S. den
gustavianska tiden. Åt den ägnade han
flera skrifter, framför allt
karaktärsstudien "Gustaf III" (1904,
ursprungligen presenterad som föreläsningar i
Köpenhamn 1903), där lian, i motsats
närmast till Levertins idealiserande
porträttkonst, ger en i sin osminkade
realism ganska uppseendeväckande
bild av konungen. På grund därav
förhindrades S:s redan verkställda inval
i Sv. akad. genom ett av C. D. af
Wirsén provocerat kungligt veto. S. utgav
flera av den gustavianska tidens
memoarer ocli brevväxlingar, bl. a. i
"Svenska memoarer och bref" (1—10,
1900—05; tills, med O. Levertin) samt
vidare "A. F. Skjöldebrands memoa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
