Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Schück, Henrik - 4. Schück, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
memoarer” (1—5,1903—04), ”Rutger Fredrik
Hochschilds memoarer” (1—3,
1908—09), ”Gustav III:s och Lovisa Ulrikas
brevväxling” (1—2, 1918—19) m. fl.
— Endast undantagsvis bearbetade S.
på senare år under självständig
källforskning den allm.
litteraturhistorien. En rangplats intar här hans
verk ”Shakspere och hans tid”
(1—2, 1916), en helt omarbetad version
av ungdomsverket från 1883—84,
värdefull genom den omsorg, varmed
S. levandegör miljön, det
elisabethanska London med dess teatrar,
boklådor och litterära tilldragelser.
Åren 1898—1900 utgav S. en bred
skildring av den antika
litteraturen, betecknad som första delen av
”Världslitteraturens historia”, vilken
följdes av ett band om den
israelitiska litteraturen (1901—06); båda
äro mestadels utförligt refererande,
även om S. särskilt i den senare delen
framställer egna hypoteser. Någon
omedelbar fortsättning fingo de ej,men
senare (1919—25) utsläppte S. i sex
band en ”Allmän litteraturhistoria”
av mera koncentrerad natur (ny
reviderad uppl. under utgivning sedan
1946). Detta verk, enastående redan
som enda exempel på att en ensam
forskare med sådan utförlighet
behandlat världslitteraturens hela
historia, ger övertygande uttryck såväl
för S:s mästerliga behärskning av ett
väldigt material som för hans
förmåga att urskilja de stora linjerna;
ofrånkomligen är behandlingen av de
enskilda författarna ojämn, men som
lärobok är verket föredömligt och har
också vid vår univ.-undervisning visat
sig oumbärligt. Ett komplement
därtill är den av S. utgivna läseboken
”Världslitteraturen i urval och
öfversättning” (1—3, 1902; ny reviderad
uppl. under utgivning sedan 1948).
Nära nog årligen företog han
utländska resor, särskilt till Italien.
Sina reseskildringar utgav han i
serien ”Ur en resandes anteckningar”
(1—3, 1900—09). I ”Rom. En
vandring genom seklerna” (1, 1912, 2:a
uppl. 1949; 2, 1914) sammanfattade
han sitt rika vetande om
världsstadens historia alltifrån antiken t. o. m.
renässansen. Åtskilliga gånger
presenterade S. i samlad form smärre studier,
såsom i ”Ur gamla papper” (1—8,
1892—1908) och ”Svenska bilder” (1—7,
1939—41); hans egenskap som
fängslande popularisator kommer i dessa
uppsatser väl till synes. — Genom sin
oerhört omfattande och mångsidiga
produktion, fortsatt in i den höga
ålderdomen, har S. dominerat det sista
halvseklets sv. litteraturforskning.
Fullföljande tidigare ansatser — av
Atterbom och i synnerhet G.
Ljunggren — genomarbetade han på nytt
det inhemska källmaterialet från
äldsta tider till 1800-talets mitt. Med
sträng konsekvens bäres S:s verk av
en inställning, som har sina rötter i
1800-talets realism. Diktverket
intresserar honom föga i och för sig,
som uttryck för en skapande
konstnärlig vilja, utan han betraktar det
i första hand som historiskt
dokument. Litteraturhistorikerns uppgift
är att skildra ”folkets historia, för så
vitt denna speglar sig i litteraturen”.
Blott i sin relation till den i ett visst
ögonblick givna verkligheten blir
litteraturen enligt S:s mening
forskningsföremål. Dess beroende av ett
folks materiella villkor fattas
därmed som ytterst betydelsefullt; inte
utan skäl har det talats om S:s
uppfattning av litteraturen som
”materialistisk”. Den spekulativa estetik,
som rådde under S:s studietid i
Uppsala, reagerade han intensivt emot.
Hans stora insats är, att han
förvandlat litteraturhistorien från
estetik till kulturhistoria och
följaktligen kunnat bearbeta den med
historisk metod. Han har fattat termen
litteraturhistoria mycket vidsträckt
och däri inbegripit också den lärda
forskningen. Även har han konsekvent
undvikit en programmatisk estetisk
analys av diktverken. Hans
läromästare ha varit H. Hettner men
framför allt Taine, vars positivistiska
grundsyn han gjort till sin, även om
hans arbeten i sin frihet från
filosofiska aspekter och sin frodiga
saklighet helt bära hans eget signum.
Betecknande nog når S. högst i den rena
miljöteckningen eller i skildringen av
författare med fast förankring i
verkligheten. För filosofiska naturer och
subjektiva lyriker har han föga sinne;
hans karakteristiker bli i dylika fall
lätt ytliga och missvisande. Med
anmärkningsvärd inlevelse har han dock
behandlat honom så
väsensfrämmande typer som Atterbom och
Stagnelius. Även om S. i första hand är
berättare, med en ovanlig förmåga av
överblick och komposition, har han
dock ett utpräglat sinne även för
skickliga kombinationer och vågade
teorier. Ojämnheter äro i ett livsverk
av detta omfång oundvikliga, liksom
bristande noggrannhet i detaljerna.
Särskilt S:s senare verk äga ofta en
tröttande bredd, och hans stil är
ibland brådskande och föga
genomarbetad; men när den är som bäst,
präglas den av klarhet och friskhet,
och den är alltid i god mening
populär, fri från lärt pedanteri. Som
akademisk lärare var S. till ytterlighet
fordrande, en skoningslös förföljare
av slarv och okunnighet, och hans
stora inflytande torde ha utgått
mindre från hans personliga
undervisning än från hans skrifter. Vår
moderna litteraturforskning har
inspirerats av S. framför allt i sin
strävan att placera diktverket i ett brett
tecknat, historiskt och kulturellt
sammanhang. Hans lärjungar A. Blanck
och M. Lamm ha med stor framgång
arbetat vidare efter dessa linjer, än
konsekventare kanske
lärdomshistorikern J. Nordström; S:s tendenser
till en sociologisk litteraturtolkning
ha av V. Svanberg drivits till sin
spets. — Gift 1879 med Sigrid Féron.
— Litt.: O. Sylwan i Ord och Bild
1920; W. Söderhjelm, ”H. S. und
seine allgemeine Literaturgeschichte”
(Neuphilologische Mitteilungen 1924);
V. Svanberg, ”H. S:s materialistiska
historieuppfattning” (Tiden 1933);
K. Hagberg, ”H. S. som författare”
(Sv. litteraturtidskr. 1939); H. S.
Nyberg, ”H. S. Inträdestal i Sv. akad.”
(194S); A. Schück (S. 4) i ”Min far”,
utg. av E. Malmberg (194S). S:s
skrifter ha förtecknats av N. Afzelius i
”Bibliografi över H. S:s intill den 2
nov. 1935 utgivna skrifter” (1935).
S. Lth.
 |
| Adolf Schück. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
