Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid, den helige - Sigfridsson, Marcus, bokbindare, se Marcus Sigfridsson, bd 5 s. 240 - Sigfridus Rotgeri - Sigge Jönsson, riddare, se Svarte Skåning, s. 353 - Sigismund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfridsson
10
Sigismund
skeden synnerligen uppskattad i
Sverige och känd även i de andra
nordiska länderna. Han blev Växjö stifts
främste inhemske patronus och ett av
Sveriges skyddshelgon. S:s bild
förekommer i altarskåp; han igenkännes
därigenom, att tre avhuggna huvuden
ingå i bilden. -— Litt.: Toni Schmid,
”Den helige S.” (1, 1931). T. S-d
Sigfridsson, M ar c u s,
bokbindare, se Marcus Sigfridsson, bd 5 s. 240.
Sigfridus Rotgeri (Sigfrid
Rut-gersson), biskop, f 1354. — S. blev
dekan i Uppsala 1329 och innehade
även kanonikat i Västerås och
Strängnäs. På 1330- och 1340-talen vistades
han vid flera tillfällen vid kurian i
Avignon. Är 1344 blev han t. o. m.
påvlig kaplan och var möjligen vid
denna tid den sv. konungens ombud
hos påven. S. stod ärkebiskop
Hemming nära och valdes efter dennes
död 1351 av ärkestiftets präster till
hans efterträdare men måste trots
sina ivriga ansträngningar att få valet
godkänt träda tillbaka för den av
påven och Magnus Eriksson
desig-nerade Petrus Thyrgilli. S. blev i
stället 1352 biskop i Skara men tycks
aldrig ha funnit sig väl tillrätta där
under sin korta tid som stiftschef. Den
temperamentsfulle prelaten var en tid
invecklad i en het strid med biskop
Ödgisl i Västerås. I biskopskrönikan
bär S. smädenamnet ”Smichinus”.
— Litt.: Y. Brilioth, ”Den påfliga
beskattningen af Sverige intill den stora
schismen” (1915). S. G.
Sigge Jönsson, riddare, se Svarte
Skåning, s. 353.
Sigismund, sv.-polsk konung, som
konung av Polen kallad S. III, f. 20
juni 1566 på Gripsholms slott, f 19
april 1632 i Warszawa. Föräldrar:
konung Johan III och drottning
Katarina Jagellonica. Om S:s ätt se
Vasaätten. — S. var född arvinge till
Litauens krona, en arvsrätt som dock
upphävdes 1569, då Polen och
Litauen förenades till en valmonarki.
S. erhöll en utmärkt uppfostran och
lade tidigt i dagen en förfinad
estetisk bildning. För att jämna vägen
för sonen till den polska kronan lät
Johan uppfostra honom i moderns
katolska tro, som S. också
personligen tillägnade sig med stort allvar.
När konung Stefan Bathory 1586
avled, uppställdes S. som polsk
tronkandidat. Johan eftersträvade en union
med Polen såväl av dynastisk
ärelystnad som i strävan efter sv.-polskt
samgående mot den ryska
expansionen i de baltiska länderna, ett
intresse som också var starkt företrätt
på polskt håll. Den sv.
rådsaristokratien gynnade dessutom S:s polska
tronkandidatur i förhoppning om
ökad egen makt under en framtida
union, då konungen mestadels skulle
komma att vistas i Polen. Trots
konkurrensen från mäktiga och rika
utländska furstar valdes S. 9 aug. 1587
till konung i Polen. Av betydelse
blev därvid ett för S. ödesdigert halvt
löfte om det sv. Livlands (nuv.
Estlands) avträdande till Polen, vilket
de sv. sändebuden avpressades av de
Sigismund. Målning tillskriven J. B. van Uther
omkring 1584 (Uffizierna, Florens).
polska ständerna. Med hot om
ab-dikation lyckades S. dock före
kröningen få frågan uppskjuten. Genom
en rad statuter, Kalmare stadgar
1587, hade Johan III och riksrådet
sökt trygga Sveriges politiska och
religiösa oberoende samt dess
likställdhet med Polen i en framtida
union. Detta aktstycke
undertecknades av S., men på grund av dess
aristokratiska tendens förhindrade
hertig Karl, att det blev fullt giltigt.
— Stora svårigheter och obehag
mötte den unge S. i Polen.
Anhängarna till den österrikiske
tronkandidaten ärkehertig Maximilian av
Habs-burg grepo till vapen, men i jan.
1588 besegrades de upproriska
fullständigt. Den glänsande och livliga
polska adeln betraktade länge den
stele och tystlåtne S. som en
främling. Trög och sparsam och
främmande för krigiska idrotter var han
föga representativ i denna traditions-
mättade aristokratiska miljö, som
också länge förblev honom
motbjudande. S. var djupt fäst vid sitt
fädernerike, och då den vankelmodige
Johan snart önskade honom åter,
planerade de bägge S:s abdikation. De
ansågo det viktigare, att S:s framtida
maktställning som arvkonung i
Sverige tryggades, än att han bevarade
sin polska krona, som var helt
beroende av den polska adelns makt.
S. försonades 1589 genom påvestolens
förmedling med det österrikiska huset
och förespeglade en av rivalerna från
konungavalet, ärkehertig Ernst, den
polska kronan mot vissa villkor. Ett
sammanträffande med fadern i Reval
i aug.’—sept. s. å. skulle slutföra
saken. Myteri bland det medförda
krigsfolket och enträgna föreställningar
från rådsherrarna, som fruktade en
väpnad konflikt med Polen, nödgade
dock S. att återvända dit. Även sedan
abdikationsplanen uppgivits,
fullföljde S. sin anknytning till det
österrikiska huset, som fört honom i häftig
konflikt med den mäktige storkanslern
Zamoisky, vilken förut kraftigt
bidragit till hans val. S:s förmälning
med den strängt katolska
ärkeher-tiginnan Anna av Steyermark 1592
gynnades av påven Clemens VIII.
S. å sände påven som nuntie och
rådgivare till S:s hov den skicklige
diplomaten biskop Germanico Malaspina.
Den adliga oppositionen kulminerade
på den för S. ytterst förödmjukande
inkvisitionsriksdagen s. å., då han
anklagades för sina abdikationsplaner
och för att förbigå sina lagliga
rådgivare till förmån för en
habsburgsk-jesuitisk kamarilla. Kyrkans stöd
visade sig livsviktigt för konungen, och
genom nuntiens förmedling
försonades S. strax efteråt med Zamoisky.
— Vid sin faders död i nov. 1592
ställdes S. som den legitime
arvtagaren inför ett samlat uppträdande av
hertig Karl och rådet, som
försonades och bildade en interimsregering
i väntan på S:s ankomst. Hertigen
och rådet ville värna ett
konstitutionellt statsskick mot befarade
absolutistiska strävanden från S:s sida och
anknöto därvid till kyrkliga och
folkliga farhågor för att denne skulle
söka återinföra katolicismen. Av stor
politisk betydelse blev därför
Uppsala kyrkomöte i mars 1593, som
avskaffade Johans liturgi, förbjöd
katolsk gudstjänst och fastställde rikets
lutherska status. En förening ingicks
av alla rikets ständer med hertig och
råd i spetsen, ”det kristliga
enighets-förbundet”, som krävde konungens
högtidliga bekräftelse av
mötesbeslutet före kröningen. Med viss svårighet
erhöll S. polska riksdagens tillstånd
att för en begränsad tid besöka sitt
arvrike. Anländ till Sverige på hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
