Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund - Signac, Pierre - Signeul, Elof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigismund
13
Signeui
de sin orientaliska ritual. S. var
liksom fadern intresserad av konst och
själv utövande konstnär. Han lät bl. a.
uppföra flera praktfulla kyrkor i
barockstil. S. har klandrats för att ha
offrat Polens intressen för
motre-formationens och Habsburgs. Han såg
Polen som ett led i en större
europeisk samhörighet, främst uttryckt i
kampen mot turkarna, och med rätta
fann han i den ortodoxa kyrkan den
polska östpolitikens farligaste
motståndare. Sålunda skulle Vladislavs
uppsättande som ortodox tsar i
Moskva antagligen ej ha gagnat polska
intressen, för vilka gränsutvidgningen
och missionssträvandena voro
viktigare. S:s envetna fasthållande vid
sitt sv. tronanspråk var uttryck för
ett nationellt-dynastiskt rättspatos
men torde ha onödigt skärpt
motsättningen till Sverige med för Polen
oförmånliga följder. Den olyckliga
utgången av detta krig berodde dock
främst på adelns ovilja. Den religiösa
motsättningen har beskuggat S:s bild
i den sv. traditionen. I kontrast mot
den handlingskraftige Karl IX ha
hans långsamhet och betänksamhet
framstått i obarmhärtig belysning. I
den oroliga och splittrade polska
adelsrepubliken har S. som den
katolska restaurationspolitikens
målmedvetne, på lång sikt arbetande
förkämpe imponerat mera. I kampen mot de
farliga upprorsrörelserna 1606—08
lade han i dagen både mod och
handlingskraft. — Litt.: H. Hjärne, ”S:s
svenska resor” (1884); S. J. Boèthius,
”Hertig Karls och sv. riksrådets
sam-regering 1594—96” (Hist. tidskr.
1884—86) ; A. Jonsson, ”Hertig Karl
och S. 1597—1598” (1906); H.
Alm-quist, ”Sverige och Ryssland 1595—
1611” (1907); R. N. Bain, ”Slavonic
Europé” (1908); H. Almquist,
”Striden mellan konung S. och hertig Karl
1598—1599” (1916); S. Tunberg,
”S. och Sverige 1597—1598” (1—2,
1917—18); E. Hildebrand och S.
Tunberg, ”Gustav Vasas söner”
(Sveriges historia, 5, 1923); L. v. Pastor,
”Geschichte der Päpste”, X—XIII
(1926—28); G. Ericsson, ”Gustav II
Adolf och S. 1621—1623” (1928);
D. Toijer, ”Sverige och S. 1598—
1600” (1930); N. Ahnlund,
”Ståndsriksdagens utdaning” (Sveriges
riksdag, 1: 3, 1933); Hj. Holmquist,
”Reformationstidevarvet” (Sv. kyrkans
historia, 3, 1933); E. Anthoni, ”Till
avvecklingen av konflikten mellan
hertig Carl och Finland” (1, 1935)
och ”Konflikten mellan hertig Carl
och Finland” (1937); H.
Sommarström, ”Finland under striderna
mellan S. och hertig Karl” (1, 1935);
P. Renvall, ”Klaus Fleming und der
finnische Adel” (1939); O.
Hellström, ”Elevationsstriden och enig-
hetsförbundet efter Uppsala möte
1593” (Kyrkohist. årsskrift 1942); S.
U. Palme, ”Sverige och Danmark
1596—1611” (s. å.); densamme,
”Söderköpings riksdag 1595” (1952); R.
Ohlsson, ”Abraham Angermannus”
(1946). O. H.
Signae, Pierre, miniatyr- och
emaljmålare av fransk härkomst, f.
före 1624 i Frankrike, begravd 6
maj 1684 i Stockholm. — S. var elev
till den i Chåteaudun verksamme
målaren Jean Toutin, vilken anses vara
den förste, som i Frankrike målat
miniatyrer i emalj teknik. Genom
Magnus Gabriel De la Gardie
värvades S. till det sv. hovet och anlände
1646 till Stockholm, där han fick
fast anställning hos drottning
Kristina och överhopades med uppdrag.
Vid hennes tronavsägelse övergick
han i Karl X Gustavs tjänst och
sedermera även i Hedvig Eleonoras. Av
änkedrottningen kom han särskilt att
utnyttjas för det galleri av europeiska
fursteporträtt, som hon samlade. Han
medföljde sålunda 1661-—63 Otto
Wilhelm von Königsmarcks ambassad
till England och Tyskland och sändes
två år senare åter utomlands (bl. a.
till Paris) för att avbilda samtida
furstliga personer. Bredvid sina
måleriuppdrag för k. familjen och hovet
sysslade S. även med konsthandel. —
Bland S:s arbeten omtalas trettiotvå
porträtt av Kristina (varibland sju
stora efter David Beck), fjorton
porträtt av Hedvig Eleonora samt två av
Magnus Gabriel De la Gardie,
utförda för Kristinas räkning. Kända
äro vidare porträtt av Maria
Eleonora, Karl X Gustav (efter Beck och
Wuchters), av Karl XI som barn och
av Ulrika Eleonora d. ä. S:s arbeten
äro bevarade i Nat. mus., Stat. hist.
mus. och Riksbanken samt i Antellska
samlingen i Helsingfors; i den senare
återfinnas resultaten av konstnärens
parisresa. Den emaljstil, som S.
medförde från sina franska läroår,
framträder lyckligast i hans vackra
praktur i Stat. hist. mus., som han smyckat
med allegoriska framställningar,
utförda i lysande blå och röda toner. I
de senare arbetena blir S:s färgskala
mera mörk och grumlig. — Gift med
Susanne Bouchio. — Litt.: N.
Sjöberg, ”Emalj- och miniatyrmålaren
P. S.” (i Ord och Bild 1907).
M. L-n
Signeui, Elof, diplomat, f. 5 jan.
1770 i Göteborg, f 30 okt. 1835 i
Hamburg. Föräldrar: färgaren
Fredrik S. av fransk hugenottsläkt och
Rebecka Hellberg. — Efter skolgång
i Göteborg blev S. 1786 student i
Uppsala, där han 1789 avlade fil.
kand.-ex. Sin diplomatiska bana
började han vid legationen i London
1790. Han kom 1791 till legationen i
Elof Signeui. Miniatyr.
Paris som sekr. under ambassadören
Staèl von Holstein, vilken han bl. a.
biträdde 1794—95 vid utarbetandet
av 1795 års förbund med Frankrike.
Är 1796 blev han sv. generalkonsul
(från 1804 handelsagent men i
praktiken med konsuls funktion) i Paris.
S:s sympatier lågo på jakobinernas
sida, och på den nye makthavaren
Bonaparte såg han med misstro. Det
senare förhållandet bidrog till att
förskaffa honom Gustav IV Adolfs
uppskattning men resulterade även i hans
förvisning från Frankrike 1806 som
misstänkt för spioneri. Ären 1806—
10 var han sv. konsul i Bern, och sistn.
år efter Parisfreden fick han som
generalkonsul återvända till Paris. Efter
en konflikt med sv. ministern greve
G. Lagerbjelke blev S. 1811
entledigad, men han kvarstannade till våren
1813 i Paris som ombud för
kronprinsessan Desideria. År 1814 blev
han diplomatisk agent i Schweiz, och
1815—17 var han chargé d’affaires
i Paris varvid han intog en mot
bourbonerna mycket kritisk hållning och
på fransk begäran rappellerades. Han
blev 1818 ministerresident i Hamburg
och 1825 envoyé hos de fria
riksstäderna och Mecklenburg. —• S., som
var en av sin tids smidigaste och
erfarnaste sv. diplomater, torde vara
mest känd för den roll han spelade i
tronföljdsfrågan 1810. Först genom
S:s förmedling lyckades friherre Otto
Mörner (bd 5 s. 390) vinna företräde
hos marskalk Bernadotte. Under
förhandlingarnas fortsatta gång stödde S.
på allt sätt Bernadottes kandidatur,
både genom att söka påverka
kretsarna kring Napoleon och genom sin
brevväxling med inflytelserika
personer i Sverige. Det torde även ha varit
S.. som ordnade köpmannen J. A.
Fourniers (bd 2 s. 580) sändning
till valriksdagen i Örebro. S. var vid
tvenne tillfällen på våren 1812 och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
