Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöberg, Erik, pseud. Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjöberg
46
Sjöberg
Erik Sjöberg. Litografi.
tionellt S:s svärmeri för Sofia
Thyse-lius. Med ”Dikter” (1819), som
samtidigt trycktes i Kalender för damer
1820 och 1821 utkom i ny, utökad
uppl., gjorde S. sitt första
framträdande inför offentligheten och
framstod som en fullt självständig diktare
med starkt markerad profil. Som
för-fattarpseud. valde han Vitalis, vilket
har uttytts som en kombination av de
latinska orden för liv och strid.
Samma huvudinflytelser kunna ännu
spåras som i ungdomsdiktningen, dock
med någon övervikt för det
romantiska; det idealistiska svärmeriet
återkommer (”Till Laura”), den
atter-bomska blomsymboliken har upptagits
av S. (”Blomsterklagan”), och
dikter av götisk epigonkaraktär
förekomma (”Sverige”, ”Till mina
vänner”). Men samlingen innehåller
också och framför allt dikter av starkt
egenartad karaktär, även om han inte
heller i dem lämnar det för
romantikern betecknande betraktelsesättet.
Bland dessa framstå särskilt ”Skaldens
tröst” och ”Enslingens sång i den
stora öknen”, där S. gripande tolkar
sin situation inför det korta
livsperspektivet. Med tonfall, som mycket
erinra om Stagnelius, med vilken S.
nådde en ej närmare känd kontakt,
tecknar han där, ehuru i en helt egen,
kärv stil, konflikten mellan förmågan
att begära och tvånget att försaka.
De ironiskt-komiska drag, som finnas
redan i S:s tidigare diktning, få i
”Dikter” originellt formade uttryck;
i sin livssyn och sin livsföring intog
S. en ironiskt avvärjande, utifrån
betraktande attityd, och denna intar
han också gärna som poet. Hela
diktsamlingen dedicerar han till
fullmånen, i betecknande kontrast till
vännen K. A. Nicander, som tillägnat
kronprinsen sina dikter. Sitt mest
genuina uttryck får S:s ironiska talang
i ”Komiska fantasier”, avfattade på
knittelvers, där särskilt märkes en
dråplig dikt om filisterdrömmarnas
fullkomliga Schlaraffenland. Genren
fortsattes även i hans senare poesi.
En för S. säregen blandning av allvar
och humor ingår i satiren ”Orden”,
vars gycklande verskåseri utmynnar i
en sublim hyllning till skaldekonsten.
Han går även in på litterär polemik,
ss. i den 1821 tillagda parodin
”Rustningar till Ragnarök”, där han
opponerar mot Palmblads kritik över hans
dikter. S. visar sig emellertid på
detta fält knappast mäktig någon
större originalitet utan följer den
allegoriska antydningsteknik, som
utmärkte striden mellan den gamla och
den nya skolan. I ”Senare dikter”,
som utgavs i två häften 1820, nådde
S. knappt samma grad av egenart
som i den första samlingen. Han har
helt tillägnat sig den nyromantiska
stilen och varierar skickligt dess
naturmytologiska motiv (”Vårsolen”,
”Blomsterfesten”). Dock finnas även
där dikter, som i särpräglad
utformning behandla de för S. väsentliga
livsproblemen, ss. de med Stagnelius’
lyrik starkt besläktade ”Den nya
Nar-cissus” och ”Noli tangere”, i vilka
konflikterna mellan ideal och
verklighet och mellan öppenhet och
slutenhet gestaltas. Enslingsmotivet varieras
i ”Enslingens klagan” och ”Den
kampandes sång”; i den senare dikten
har det stoiska jämnmodet övergått
i en med göticismen befryndad, mer
aktiv kampinställning mot livets
motgångar. Den idealiserande
kärleks-poesien är även representerad, liksom
satiren, som S. i ängsligt hävdande
av sitt oberoende riktar mot både
gamla och nya skolan. År 1822
publicerade S. ett mindre antal dikter i
Kalender för damer. De tillhöra icke
hans starkare; flera äro satirer och
parodier. I den av Pär Götrek utgivna
tidskr. Brage tryckte S. 1824—25 en
rad dikter, några av mycket hög
kvalitet. Dit höra ”Dödsbetraktelse”, där
S. med lågmäld bitterhet belyser
få-fängligheten i människans strävan,
samtidigt som han hänger sig åt en
kristet präglad förhoppning; detta
hopp har fått mera deciderade
uttryck i de om en positiv resignation
vittnande ”Lifvet och döden” och
”Försakelse”. Även inom den komiska
diktningen når S. högt i
bragedik-terna, till vilka hör hans främsta verk
i genren, ”Promotionen”. Med mild
ironi beskrives den fest, vid vilken S.
själv lagerkrönts, och de något
löje-väckande former ceremonierna togo.
Men även denna gång ger han sin
dikt en högstämd avslutning. Till
dikterna i Brage hör även en rad
tämligen passionerade vändikter, kallade
”Sånger till Mannen i månen”. Den
sista diktsamling S. utgav, ”Nyare
dikter” (1825), domineras av flera
betydande religiösa dikter, som tolka
ett hos S. alltmera överhandtagande
religiöst behov. I ”Anderöster” ställer
han barnets rena och idealistiska
odödlighetstro mot den vuxnes tvivel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
