Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Sjöberg, Birger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjöberg
52
Sjöberg
publicerades. Detta författarskap kom
småningom att omsmälta
vänersborgs-upplevelserna till en diktad helhet,
Fridavisorna. S. utvecklade sig redan
tidigt till en skicklig’ vissångare till
gitarr och skapade själv sin
originella repertoar. Denna sällskapstalang
utvecklade han under
hälsingborgs-åren alltmer till verkligt
konstnärskap, och det var i visans form
Frida-motiven fingo sin utgestaltning. På
vänners livliga inrådan samlades
visorna till ”Fridas bok” (1922) med
såväl ord som musik av S.; 1929
utgavs postumt en samling efterlämnade
visor under titeln ”Fridas andra bok”.
Tillsammans utgöra dessa lekfullt
svärmiska, ofta pastischformade visor
en fri gestaltning av den svenska
småstadens idylliska vardagsvanor, trevna
charm och varma trofasthet. Kring
Frida grupperas stående figurer, som
alla hade sina motsvarigheter i
Vänersborg, men i visorna tilldelas
allmängiltiga egenskaper. Fridas vän,
som har många drag av S. själv,
skildras sålunda som den halvbildade
kulturentusiasten med kunskaper ur
Allers Familj-Journal och Nordisk
Familjebok. Lätt docerande för han sin
älskade Frida in i historiens och
naturvetenskapens värld (”Samtal om
Universum”, ”Om kanalerna på
Mars”, ”1 Gustaf tredjes år”, ”På
Richelieus tid”), och lekfullt
balanserande på pekoralets brant formar
diktaren bilder av hemstadens fest
och vardag (”På begäran”,
”Sommarutflykt med nykterhetslogen Hoppets
sköld”, ”Frida i vårstädningen”),
bilder, som förvandlas till stor dikt
genom att S. själv både upplever och
analyserar det Lilla Paris, som han i
fantasien byggt av sina
vänersborgs-minnen. Sammansmältningen av
melodiernas ofta lyriska vekhet med
situationernas drastiska åskådlighet
visar inte bara, att S. tidigt kommit i
kontakt med Bellman utan också en
personlig fallenhet för stilbrytningar
och nya belysningar. S:s fortsatta
diktning kom också att stå i de
våldsamma svängningarnas tecken.
Visorna vunno hastigt en enorm
popularitet, och S. fick pröva berömmelsens
sötma och bitterhet. Efter en lysande
triumffärd genom landet som
Frida-sångare befann han sig sommaren
1923 i en svår psykisk depression.
Efter ännu en turné på hösten, som
definitivt avgjorde visornas
förankring i folkmedvetandet, följde en ny
psykisk nedgångsperiod för diktaren,
huvudsakligen kännetecknad av leda
och trötthet. Koncipierandet av
”Kvartetten som sprängdes”, S:s enda
fullbordade roman, skedde emellertid
under en period av högsta
anspän-ning och stegrad livskänsla våren och
sommaren 1924. När den omfångsrika
skildringen av Hälsingborg och dess
efterkrigsstämningar s. å.
publicerades, visade det sig, att S. skapat en
originell motsvarighet till Fridas
värld. Dagsaktuella bilder och intryck
bestämde många av romanens
episoder, men skildringen av börs- och
krisårens eskapader har ett drag av
allmängiltig småstadsskildring. Den
festliga centralfiguren Karl-Ludvig
anknyter mycket nära till en av
författarens vänner sedan barndomen, och
flera andra av romanens personer äro
tecknade efter levande modell, men
å andra sidan har romantraditionen
från Dumas till Dickens satt talrika
spår i berättargrepp och
kompositionsteknik. Gulascheriet hade S. under
journaliståren personligen varit med
om, och efterkrigsårens hektiska
andhämtning hade han identifierat med
sina egna stämningskast. Det var med
ångesten som yttersta stimulator som
S. under utvecklande av rik
fantasikraft och berättarglädje skrev
”Kvartetten som sprängdes”. Berömmelsens
flyktighet och framgångens tomhet
voro påträngande begrepp i S:s
tankevärld efter framgången med ”Fridas
bok”. Kombinationen av de personliga
frågeställningarna •— efterbildare eller
nyskapare? — med upplevelsen av
det trasiga Mellaneuropa under en
journalistresa 1916 och av den
smarta jobbarandan i Sverige både på det
materiella och andliga planet
framtvingade efter nya
depressionsperio-der den poetiska aktivitet, som 1926
resulterade i diktsamlingen ”Kriser
och kransar”. I en ursprunglig version
av samlingen anknöt detta stora
uppgörelseverk direkt till de
småborgerliga skildringarna i tidigare verk. Tre
personer, Ungkarl grå, Nicklas och
Rödin —• uppspaltningar av diktarens
eget jag — tänktes samtala om olika
vardagssituationer i sv. småstadsmiljö,
och ur dessa inledande samtal skulle
de dialogbetonade dikterna växa
fram. ”Ingen annan i Sverige och
troligen icke heller någon annanstans
utkommen bok är lagd på detta sätt.
Man kan icke med rätt tala om
Wen-nerberg och Bellman, icke heller om
Fridas bok. Det är en helt ny
uppfinning”, skrev S. i ett av de
fram-gångsberusade ögonblick, som
alternerade med förtvivlans och missmodets
stunder. Denna tidiga, småningom
övergivna version av diktsamlingen
utpekar även en väsentlig yttre
impuls till det färdiga verket. En rad
dikter, bland dem ”Konferensman”,
som bildar den idémässiga kärnan i
den färdiga diktsamlingen,
framträda nämligen där under den
gemensamma rubriken ”Ekumenen”. Det
stora ekumeniska mötet i Stockholm
1925 har spelat in i S:s skapande
fantasi både som stimulator och som
formmöjlighet för tidigare latenta
problemkomplex. ”Kriser och
kransar” är som idémässig insats först och
främst en lidelsefull uppgörelse med
falskheten i tiden och inom diktaren
själv. Hänsynslöst jagar han efter en
sanning, som inte har något
gemensamt med den ljuva idyll, den
bekväma livsnjutning, som erbjudit sig
i ersättning för efterkrigstidens brist
på harmoni. Fridaidyllerna få i
diktarens egen utvecklingsprocess
symbolisera traditionalismens
förljugenhet i liv och dikt. Med en förening
av självuppoffring och självförhävelse
slungar sig diktaren i sitt
sanningssökande upp mot de högsta
förebilder: Dante, Shakespeare, Ibsen,
Goethe och Strindberg kunna spåras
bakom flera av de centrala
konfliktsituationerna i ”Kriser och kransar”. S:s
begränsade beläsenhet var under hans
mest laddade år koncentrerad till den
stora litteraturen, och mot
bakgrunden av hans barndoms intensiva
upplevelse av Hagbergs Shakespeare låter
det sig sägas, att de litterära intrycken
stundom möta i osmält skick. När
”Kriser och kransar” kom ut hösten
1926, färdigskriven under ett
emotionellt uppsving och en period av
högsta intellektuella
prestationsförmåga, fick den ett mycket förvånat
mottagande. Med undantag för Fredrik
Bööks lysande recension i Sv.
Dagbladet blev diktsamlingen länge till
sina intentioner oförstådd och i fråga
om sin utformning missbedömd.
Numera framstår ”Kriser och kransar”
inte enbart som ett gigantiskt försök
att förvandla 1920-talets andliga
krissituation till poetiskt gripbara
symboler utan också som ett stilistiskt
revolutionerande verk. Diktsamlingens
kärna ligger inte i de harmoniskt
sköna dikter, som hade förmågan att
omedelbart fängsla även eljest kritiska
bedömare (ss. ”Min fordran är ej
ringa —”, ”, . . som sker vid
sommarvakan . ..”, ”Cantilena comunale”
och ”Drömmar famnas”) utan i de
fantastiska bildsviterna över temat
ungdom—åldrande,
ensamhet—för-flackning, ärlighet — förkonstling,
naken sanning — harmonisk skönhet,
sådana som ”Orons eldmetoder”,
”Konferensman”, ”Av raka linjen”, ”Vid
mörka stränder” och ”Från tidlös
frihet —”. I dessa spränger S., många
gånger avsiktligt, den traditionella
poesiens skönhetsregler och når i sv.
litteratur förr oanade poetiska värden
genom att införa stilbrytningar,
kastningar mellan fysiskt och andligt,
djärva personifieringar och nya bilder, som
helt äro hans egna skapelser. Efter S:s
död har utom ”Fridas andra bok”
utkommit samlingen ”Minnen från
jorden” (1940). Några dikter i ”Minnen
från jorden”, som härröra från åren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
